Salig blandning!

Jag köpte mig en mp3-spelare.
Efter diverse krångliga försök och svordomsharanger lyckades jag ladda den med två favoritskivor, en gammal och en ny: Kjell Höglunds "Ormens år" och Gunhild Carlings 20-årsjubileumsskiva.
Eftersom jag inte riktigt är proffs på den där hanteringen än hamnade låtarna i en salig blandning.
Verkligen SALIG!
Jag cyklade salig till jobbet med varannan Kjell och varannan Gunhild i öronen.
Sen kände jag att jag gärna skulle vilja mejla Kjell och kanske tipsa honom om min blogg.
Hittade till slut hans blogg där en av hans vänner häromdagen skrivit och berättat att Kjell kollapsat och hamnat på intensiven.
Och såsmåningom vaknat till liv igen!
Tack och lov!
#1 - - Irving:

Lustigt att du nämner Kjell. Jag har inte blivit riktigt lika modern som du, vi klev ett steg bakåt istället. Mannen köpte oss en grammofon, en sån där "riktig" med stift. Och så plockade vi fram våra gamla LP skivor och satt där alldeles lyriska. Då kom både Kjell Höglund och Dan Fogelberg fram. Underbart! Och det är ändå en viss känsla med en gammal hederlig LP skiva. Att sitta där och vrida och vända på det där stora fodralet och följa med i texterna. Musik ger en så mycket, både avkoppling, tankeverksamhet och en massa minnen... Skönt förresten att han vaknade till igen. Kjell alltså.

#2 - - Helena:

Jag läser här då och då och fascineras av ditt språk, din inställning till livet och hela dej. Och jag försöker fortfarande låtsas som att att det inte är så illa som det verkar och snart kommer att gå över. Eller, som du skrev tidigare, att du kommer att bli den första som kommer att bli botad. Det känns självklart att den första ska vara du!
Rensade lite bland mina gamla papper häromdagen och hittade en pärm med kvarlevor från klubbsektionen! Protokoll från våra sektmöten.. Medlemmarna Inga Kosing: kassör och sektledare (Tina), Kristian Tyrann: fikaansvarig (Jonas), Filbert Nidriste: Skyddsombud (Ylva), Ornis Entomolén: Elevrådsrepr och Natursekr(Helena), Allan Ask: Pr-sekr (Thomas) och Oddjab Krushufvud: Arkivarie (Doris). Det var tider det!
Många kramar, Helena

#3 - - Anna:

Jag har följt dina förehavanden på bloggen och vill återknyta till ämnet hypokondri. Ditt inlägg (ska man kommentera det där? Vet inte vad som räknas som god bloggsed) fick mig att tänka på en dramaserie som gick för några år sedan och som berörde mig djupt (kanske du gäspar nu om jag redan yrat om detta tidigare). Hur som helst- "Soldater i månsken" av Klas Östergren.
I serien finns två paralellhandlingar. Den ena handlar om en livstrött läroverksadjunkt (tror jag att det var, förövrigt spelad av Gösta Ekman). Han reser tillsammans med sitt kollegie till Tallin med båten Estonia någon gång på hösten -94. Hur det gick på hemresan vet vi alla men denne läroverksadjunkt räddas till livet p g a att han litet tursamt missar båten eftersom han tillbringar sista natten i Tallin i en fal kvinnas famn. Han drabbas så småningom av alla de skuldkänslor som överlevare kan erfara och hans liv blir inte, som man kanske skulla kunna tro, fullt av lycka och tillförsikt efter den mirakulösa räddningen utan snarare mörkt och gruvelsefullt. Efter en tid på hemmaplan upptäcker han dock att natten hos den prostituerade har satt spår i hans hälsa-han är smittad av lungsot. Det är då han kommer till sin stora insikt: Han överlevde inte alls Estonias förlisning. Döden hann i kapp även honom. Den var bara litet fördröjd.
Jag vet inte vad man kan lära sig av den historien men den är värd att ses om man kommer över
en inspelning eller om SVT mot all förmodan skulle få för sig att sända serien i repris.