En vägvisare
Jag har en svåger.
Jag borde kanske skriva
har haft en svåger,
eftersom han faktiskt är död.
Så närvarande känns han att jag ändå vill skriva har.
Jag har en svåger.
Jag kommer att tänka på honom ofta och nästan alltid i ett sammanhang som får mig att le eller skratta utom- eller inombords.
Det är i sig en rikedom.
Jag träffade Mannen.
Älskade Mannen.
Sedan träffade jag hans lilla bror.
En Man är inte bara en Man.
Med honom följer oftast en hel familj, en ny släkt.
Mannens lilla bror var 15 år, öppnade sitt hjärta och tog mig i sin famn.
Jag ska väl inte säga att han avgjorde,
det var ju Mannen jag älskade,
men han var en vägvisare.
Jag hade kommit rätt.
Han var lite fumlig, min svåger.
Lite stapplig, inte så rask i kroppen.
Hans tunga hade inte riktigt den rätta motoriken.
Precis som jag nu.
Jag känner igen mig i rörelser han gjorde.
Rörelser han gjorde i glädje.
Jag vet hur ett stappligt lyckoskutt ser ut.
Jag har sett en trög men matglad tunga äta.
Jag har sett fumliga fingrar lyckligt bläddra tusentals serietidningssidor,
och hört en dov, lite omelodisk röst sjunga allt från psalmer till Pink Floyd från djupet av ett hjärta.
Under många långa år visade han mig ett lyckans liv utan fysisk fullkomlighet.
Visade en väg.
Sen dog hans kropp,
med sitt välanvända hjärta,
mitt i ett skratt och en kram.
Och så visade han sig
finnas kvar ändå.
Det visar sig att det är så mycket jag inte visste. Så mycket jag inte vet. Så mycket sorg som jag inte visste fanns. Och glädje. Och jag inser hur rätt du har när du säger att du levt- lever- ett rikt liv. Det är jag glad för, mitt i sorgen.