Kommentar till kommentarer
Det är ju för underbart med kommentarer!
Vadå torftigt att skriva en bok alldeles ensam när man kan ha en blogg.
Jo, jag tar faktiskt tandkrämen direkt i munnen ibland, och det är alls ingen dum idé. Fast det är ju lite sport också, att lyckas sätta på tandborsten samtidigt som man har den i munnen...
Och, jo, man sörjer nog hela människans liv när någon dör, men varför egentligen? Varje sekund som passerat, av både ens eget och andras liv, är ju ändå på ett sätt oåterkalleligen borta samtigt som ingen någonsin kan ta ifrån en de minnen man har av en människa.
Och, jo, det är väl lite Mållgan över Gud? Jag tror ju att Gud är vårt mänskliga påhitt men jag tycker inte själv att det är att på något sätt förringa fenomenet, snarare uppvärdera vår förmåga. Men det ger oss själva det fulla ansvaret. Vi kan aldrig skylla på att Gud har sagt si eller så för att hysa åsikter vi inte kan försvara på annat sätt. Att kärleken mellan vissa människor skulle vara mindre värd än andras, typ...
Tanken är nästan bisarr, att någon kan få för sig att döma den ena kärleken människor emellan som 'ogudaktig', den andra inte. Ännu mer bisarrt blir det med tanke på hur kärlekslös världen kan te sig (som om 'kärlek' bara är något vi bör ägna oss åt på fritiden, inom hemmets väggar, och alltid är synonymt med sex). För en israel jag träffade för några år sedan, som ställde den för israeliska grabbar 'obligatoriska' frågan om vad jag tyckte om homosexualitet (jag vet inte, kanske såg jag hungrig ut?), sa jag att det bara var detaljer, det finns viktigare saker att prata om. (Det tycks finnas en viss osäkerhet och fruktan förknippat med detta.) Hur många tjatar på samma sätt om vikten av konfliktlösning? Vikten av att fördjupa och utveckla våra relationer (acceptans, empati, aktivt lyssnande m m)? Vikten av att förstå mig själv bättre (varför känner jag obehag för detta? jag blir rastlös av sånt där, jag kanske inte ska söka mig till det? m m)? Hur ska vi lösa de utomordentliga utmaningar framtiden bjuder oss (som resultat av det liv alltfler vill ha del av)? Vilka var mina förfäder, hur släktforskar jag? Fyll i mer ni som orkat läsa så långt!
Och de vi saknar, visst är det också min erfarenhet att det är hela varelsen/människan vi saknar. Rörelsen, saknaden och sorgen gör oss nog väldigt överseende med sidor som kanske irriterade oss. Men hur viktiga var de sidorna egentligen? Jämfört med de sidor som gett oss värme, trygghet, glädje, skratt, ljus... Och jag som förlorade min pappa tidigt, har alltid fiskat hos släktingarna: hur var han egentligen? Jag minns honom bara som barn (och för att han i just detta fall förändrades kraftigt sina sista år) och har alltid sökt hans 'substans' (låter det tokigt?). Det har hängt ihop med min egen självbild så klart, varifrån kommer 'min stil'? I helgen träffade jag två av hans kusiner hos min syrra i Sthlm (de bor i Paris nu) och när vi kom att prata om min far, så hängde jag på deras läppar! Jag kommer antagligen göra det när jag passerat femtio också, om jag gör det. Min pappa efterlämnade inte många avtryck, inte ens många saker och jag hade gett en del för att läsa ett upphittat brev av honom! När jag tänker på vem jag är, så ser jag INOM MIG mig själv ett kontinuum av min historia och gestalter på vägen som står ut mer än andra. Där finns mina föräldrar, Margit och ett antal andra och förstås ett myller av andra som jag måste titta extra efter (om de inte ligger nära i tid och är småaktuella). Bara det är mycket (och också värt en mässa!).
Den bok du skriver är så unik och speciell, ingen kan efterlikna den. Och om du frågar om dig själv, hur skulle någon kunna efterlikna det som är du?!
Varma hälsningar / Franck