Sluddra och vingla
Det finns nog få människor som har sluddrat och vinglat så lite som jag.
Aldrig längtat efter sluddra och vingla.
Alltid undvikit sånt som kan få en att sluddra och vingla.
Det närmaste jag kommit var min "charterfylla" i våras:
En öl på en uteservering och sen stegade jag direkt in i en sprängfylld 1-eurobutik.
Då blev jag lite yr...
Nu får jag ta igen det.
Sluddra och vingla.
Härom veckan föll jag med cykeln utanför skolan när jag hämtade Lilla Sonen.
Jag stod stilla med cykeln, grensle över ramen, och bara föll åt sidan.
Pladask på gräsmattan, som tur var.
Med åbäke reste jag mig medan Lilla Sonen skrattade halvt förtjust och halvt generat och sa:
- Sådär har jag aldrig sett dig göra förut!
Det där med att ramla med cykeln brukar ju mer vara hans avdelning.
- Nej, nu börjar jag allt bli lite klen i balansen också, sa jag.
Och med det cyklade vi hem.
Cyklat har jag gjort idag också. Det är lite vingligt att komma igång men sen går det bra.
I helgen har vi provkört en tandemcykel, och bakpå den ska jag nog kunna trampa på ännu ett tag.
När jag kom ut från jobbet idag hörde jag ett välbekant skratt klucka över torget,
och jag hörde rätt.
Jag undvek inte utan jag sluddrade lite långsamt med Vän en stund.
Inte undvika människor bara för att man inte kan prata ordentligt.
Vingla och sluddra...