Ulla-Carin, Sven och Bruno

Igår tog jag fram U-C´s bok, "Ro utan åror" igen.
Det var ett tag sen, kanske ett helt år faktiskt.
U-C är min kompis.
I mitt huvud för jag en dialog med henne.
Det ska ni få tjuvlyssna på någon gång.
Jag började gråta efter några sidor.
Förstås.
Annars gråter jag nästan bara när jag går till läkaren eller arbetsterapeuten.
Jag gillar inte att gråta, jag tycker det är slöseri med tid.
Betyder det att jag går omkring och förtränger?
Eller att jag har annat att göra?

Ur en bok som heter "Mycket lycklig" och är skriven av Staffan Söderblom ska ni få höra två saker:

Allra först citeras Sven Rosendahl som säger:

"Att vara mycket lycklig är att ha annat i tankarna."

Sedan citeras Bruno Liljefors som har skrivit så här:

"Ett svårt sårat djur- om helt urståndsatt att försvara sig eller fly- ser sig behärskat omkring om det kan finnas någon möjlighet kvar att komma ur det ogynnsamma läge det försatt sig i. Det ser lugnt människan i ögat. Ingen skräck, intet klander i dess blick. Kanske mera då något av vishet. Och ett fullkomligt oförstående för någon sorts underkastelse."

Ett sånt djur vill jag vara.
#1 - - Elin:

Förstår precis detta inlägg. Till skillnad från det om Psaltaren. Trots mina fem omtentor i kristendomens historia.
Jag har också börjat tänka att det är slöseri med tid att gråta. Därför brukar jag numera passa på att gråta för allt som är sorgligt, när jag ändå håller på. Då blir det längre mellan varven tänker jag.
Ses i morgon!

#2 - - Helena:

Bara ett litet hej. Att läsa din blogg har blivit en drog för mej. Jag kan inte förstå hur du kan vara så klok, men jag njuter av läsningen och lär.

#3 - - Lena:

Efter 40 år har jag lärt mig att leva med min känslighet, gråter över fina, vackra saker och över ledsna, sorgerliga saker. Tror bara att man känner mycket...åt alla håll och kanter. Så även när man skrattar...Du kanske mest har glada tankar i din kropp...förutom när du går till läkaren och arbetsterapeuten...eller så har du annat att tänka på...
Kram

#4 - - lee:

Du skriver om att förtränga - det låter som om det vore en smit eller nåt annat skamligt att göra det - men att förtränga ( "tränga bort"är bättre - förträngningar har man på olika sorters rör...)så är det väl en av våra bästa metoder att uppnå balans... Bortträngningen är ett skydd utan vilket vi vore utsatta för alla vindar. Bortträngningen måste vi få använda, för att sortera verkligheten och inte alltid ha helvetet framför ögonen. Eller för att ta den till oss i lagom stora stycken. Vi behöver sortera och tränga bort det Hemska, kanske tills man har mera tid, eller mera krafter, eller är i gott sällskap (som med U-C). Men det är klart att tränger man bort för mycket, för länge, så blir det fullt i garderoben, och så kan trycket pysa ut vid olämpliga tidpunkter. Besök hos läkaren eller arbetsterapeuten verkar väl vara väldigt bra tidpunkter att gråta en stund?
Min syster lurade oss alla att tro att hon skulle klara sjukdomen, tills det var tre veckor kvar av hennes liv. Det kan man klaga över - men jag tror hon gjorde det för att få slippa se sin sjukdom speglas i våra ögon när vi möttes, för att få umgås utan den så länge som möjligt. Hon bad oss liksom att tränga bort vad vi nästan visste, och jag tycker det var ok. Fast många gör på ett annat sätt. Dock ska inte den ständiga öppenheten idealiseras okritiskt, tror jag.

#5 - - Gunila:

"Tränga undan" är jag ganska bra på. Iallafall sådär till vardags. Men när jag väl börjar benämna, berätta, tänka, eller läsa din blogg är det nästan omöjligt att hålla tillbaka och behärska. Jag bara gråter...Att läsa dina texter kräver en ledig halvdag i ensamhet. Eller en sen kväll.
Du skriver så mycket klokt och roligt-det är en njutning att läsa, och jag blir avundsjuk på hur lätt du verkar formulera dig, men jag blir så ledsen..