Ulla-Carin, Sven och Bruno
Det var ett tag sen, kanske ett helt år faktiskt.
U-C är min kompis.
I mitt huvud för jag en dialog med henne.
Det ska ni få tjuvlyssna på någon gång.
Jag började gråta efter några sidor.
Förstås.
Annars gråter jag nästan bara när jag går till läkaren eller arbetsterapeuten.
Jag gillar inte att gråta, jag tycker det är slöseri med tid.
Betyder det att jag går omkring och förtränger?
Eller att jag har annat att göra?
Ur en bok som heter "Mycket lycklig" och är skriven av Staffan Söderblom ska ni få höra två saker:
Allra först citeras Sven Rosendahl som säger:
"Att vara mycket lycklig är att ha annat i tankarna."
Sedan citeras Bruno Liljefors som har skrivit så här:
"Ett svårt sårat djur- om helt urståndsatt att försvara sig eller fly- ser sig behärskat omkring om det kan finnas någon möjlighet kvar att komma ur det ogynnsamma läge det försatt sig i. Det ser lugnt människan i ögat. Ingen skräck, intet klander i dess blick. Kanske mera då något av vishet. Och ett fullkomligt oförstående för någon sorts underkastelse."
Ett sånt djur vill jag vara.
Förstår precis detta inlägg. Till skillnad från det om Psaltaren. Trots mina fem omtentor i kristendomens historia.
Jag har också börjat tänka att det är slöseri med tid att gråta. Därför brukar jag numera passa på att gråta för allt som är sorgligt, när jag ändå håller på. Då blir det längre mellan varven tänker jag.
Ses i morgon!