Botten
Den ligger djupt ner men den har ett stabilt golv där jag står stadigt och där jag inte känner någon rädsla för att sjunka igenom.
Där är jag när det känns som värst.
Det är där jag alltid har landat när det har varit som värst.
Det är mycket tryggt och skönt att känna sin botten.
Att veta att man har en botten,
och att ha varit där.
Jag har aldrig tänkt att det vore bäst att få avsluta mitt liv.
Däremot fanns det en tid,
före Mannen och barnen,
då jag ibland tyckte att livet nog egentligen var mer möda än lycka och njutning:
stiga upp kalla, mörka mornar,
streta i motvind,
svettas och vara olyckligt kär (alltid olyckligt kär eller också medveten om att någon annan var olyckligt kär i mig...)
Då brukade jag säga att om man hade blivit presenterad för livet med alla dess sidor när man låg och skvalpade i godan ro i fostervattnet, och så hade man fått välja:
ligga kvar och skvalpa i värmen eller pressa sig ut genom ett litet trångt hål för att ge sig i kast med livet, då hade jag nog valt att stanna kvar...
Jag brukade säga det.
Sen med Mannen och Barnen, och riktiga jobb, kom ju alltihop i ett annat ljus.
Jag kom till nytta.
Ändå har jag alltid undrat och förundrats över de som väljer att faktiskt göra slut på sina liv.
Ibland tror jag att en anledning kan vara att man inte känner att man har en botten.
Om man kan falla ner i ett ledsamhetens djup som känns bottenlöst måste det vara mycket plågsamt.
Kanske så plågsamt att det känns outhärdligt.
Men sen måste det till en väldig dådkraft också om man verkligen ska lyckas göra slut på livet.
Tror jag.
Om man istället kan landa på en botten där man stannar.
Vända blicken uppåt och eventuellt se öppningen till ljuset där uppe.
Fundera i lugn och ro på hur man ska ta sig upp.
Kanske ha en stol, en filt och något ätbart med sig.
Ibland kan det finnas en annan människa som når ner med sin hand och kan hjälpa en upp.
Eller någon som når över, genom en lönngång kanske, från en annan botten, med en vinkning eller ett meddelande.
Eller man kanske flyter upp på sina tårar?
Då klarar man sig.
Jag är glad att den finns, din botten. Och du har rätt i att det är hemskt att inte ha den. Stundtals har jag sjunkit ner i den där bottenlösa outhärdliga ledsamheten då saker varit som värst. Och den är så skör, så skör, den där tråden som ändå håller en kvar. I slutänden är det på något sätt den där enorma tröttheten som gör att man bara inte ens orkar att ta några beslut åt något håll. Eller kanske den där handen som håller en kvar. Jag är enormt tacksam att du ändå har en frid som du kan vila i. Och en fast bottenplatta.