Klart att Gud finns
fast det är det sällan någon som gör,
då säger jag att det är klart att Gud finns.
Precis som Pettsson och Findus finns.
För de finns ju.
Mem jag tror ändå att Gud är något som kommer inifrån människorna själva och som man låtit ge namn åt och förklaring till gåtan.
Gåtan varför vi finns och hur det ska gå med oss och hur det kunde bli så här.
Om någon frågar mig om gåtan,
och det gör ju verkligheten ibland,
då säger jag att jag inte vet.
Jag känner mig säker på att det vi vet,
och det gäller både mig själv, min läkare, vetenskapare världen över samt religiösa i alla läger,
det vi vet är oändligt lite jämfört med det vi inte vet.
Jag är intresserad av alla försök till svar på gåtan
och glad och tacksam för alla jag känner som tror på en Gud och ber till denna Gud för min skull.
Be om nåd, hjälp och räddning kan jag göra själv också, till det där som kanske finns.
Någonting i allt det där som jag inte vet någonting om kanske kan lyssna, kanske kan göra något.
Till all denna ovisshet har jag en bestämd känsla av,
jag vill inte kalla det övertygelse för det låter för rationellt,
utan just en bestämd känsla av,
att när vi dör så dör vi inte bara utan vi tar vägen någonstans dit de andra döda också tagit vägen.
Jag tror att känslan är nedärvd.
Från min mormor.
Utan att vi någonsin, vad jag minns, pratade om det, så har jag en bestämd känsla av att hon också hade denna bestämda känsla.
Jag är mycket nöjd med den trygghet som känslan innebär
och därför har jag aldrig lust att diskutera frågan.
Jag vill inte ifrågasätta, undersöka eller fundera över om det verkligen kan vara så eller hur det skulle kunna gå till eller varför...
Nu är det mat. Vi ska äta söndagsmiddag på en lördag.
I somras läste jag The Bible Unearthed av arkeologerna Finkelstein & Silberman, ett rimligt resonerande utifrån fynd talar för att Salomon inte byggde ett 'gyllene Jerusalem', att Israels folk inte gick genom Sävhavet (Röda, som det hette i skolan), sannolikt inte vandrade från Egypten alls. Och vem byggde Meggido (det som blev 'Armageddon' i nya testamentet) och när.. Bättre än vilken deckare som helst! Spelar det nån roll för min tro? Inte alls. Finkelstein berättar i en intervju att han inte alls har svårt att fortsätta fira den judiska Påsken (till minne av flykten från slaveriets Egypten). För det är väl inte Jerusalem jag tror på? Eller Uppsala Domkyrka? Eller Uppsala högar? Nej, men visst är det viktigt för min känsla, detta med den lilla saltskon i silver jag ärvt efter pappa. Och att minnas Margits spontana kramar och hur hon satte sig vid pianot och sjöng Blott en dag med fri röst! Sen tror jag på en Gud, en storhet som är till hjälp och tröst för mig och jag tror också på att var och en som vill får hitta sin Gud och värdera det på sitt sätt i tid och rum. Kanske hitta sitt gäng eller vara nöjd. Som barn var jag på Betel om söndagarna (Missionsförbundet) och senare engagerad i Kyrkans Ungdom och senare sprang jag i synagogor. Det har inte lämnat mig, något av detta, men jag skulle kanske inte tro på samma sätt idag (även om jag faktiskt skulle 'praktisera' samma beteende som då). Vad är det som har förändrat sig? Samtiden, visst. Men jag också. Har Gud förändrat sig? Märklig fråga! Det är väl min förståelse av Gud som förändrat sig. Och bara det är värt en mässa!!
Tack för dina tankar, Tina! De föder känslor och tankar, som ingen annan heller behöver ifrågasätta eller diskutera. Vad någon annan tror kan vi väl bara acceptera och möjligtvis förundras över; då är det väl skillnad på vad folk 'gör' i 'verkliga' livet, för det kan ju faktiskt skada andra i värsta fall (inte vanlitvis) och det är nåt helt annat.
Skön söndag (kanske finns det rester från söndagsmiddagen ni åt idag!) - Franck