harpasione

Google-annonsen "Är du rädd för döden?" dyker upp ibland under mina inlägg.

Det förstår jag.

Klicka på den någon gång, där finns en del tänkvärt.

En typ som säger att sjukdom är en del av livet  t ex.

Kanske inte så revolutionerande varken tänkt eller uttryckt?

Sant i alla fall.

Jag är inte rädd för döden.

Och när man inte är rädd för döden

behöver man inte vara rädd för nånting annat heller.

Inte rädd för att flyga,

inte rädd för att ramla ur permobilen,

inte rädd för att ramla fast man knappt kan gå.

Jag kan knappt gå.

Från sovrummet till badrummet på morgonen

brukar jag gå ändå.

Jag kan ramla precis när som helst så det är bäst att någon går intill.

Hittills har jag bara nästan ramlat.

Annars har jag en smidig stol på hjul vid matbordet som jag kan åka i lite hit och dit i lägenheten.

För en vecka sen kände jag av flera symptom som skulle kunna vara tecken på försämrad andning: huvudvärk, sömnighet mitt på dagen och så den dåliga nattsömnen.

Igår var jag på lungkliniken och tog ett blodgasprov (visar alltså hur det står till med gasutbytet i lungorna).

Alla värden var bra!

Jag har haft gäster i veckan också.

En syster och två kompisar och två medföljande små lillebrorsor.

Lockad av åteln dök ytterligare en kompis upp en stund.

Prata, umgås, assistera och assisteras.

Åt var och en efter behov,

av var och en efter förmåga.

Då blir det ljuvligt.

Tänk så många,

viktiga,

innehållsrika

möten, samtal, mejl, brev och blickar

som nått mig

det senaste året.

Klart jag helst skulle bli frisk ändå,

men det är plåster på såren.