Barmhärtigt och obarmhärtigt

Först vill jag säga att det förra inlägget legat mycket länge i slipgropen i min hjärna.

Bara så att ingen tror att jag börjar tycka det är dags att lämna in redan nu.

Min kropp duger till väldigt mycket än så länge.


Något som min kropp inte är så bra på är att ligga skönt i sängen och sova på nätterna.

Täcket snärjer mig, armarna är svettiga, orörliga och kommer i kläm hur jag än vänder mig och näsan blir täppt av snorkråkor jag inte kan peta ut.

Låter inte så muntert, va?

Nej, men för det första sover man alltid mer än man tror när man är sömnlös.


För det andra finns det barmhärtiga drömmar.


Jag lyssnar på kvällarna på en ljudbok där en av huvudpersonerna är en stilig modeintresserad bög.

Lyssnar tills jag nästan sover.


Så inatt drömde jag att jag var en stilig modeintresserad bög,

och då gick allt så mycket lättare.

På något sätt blev alla mina rörelser finare,

alla mina armar finare.


Det räckte långt in på natten.


Det hade man inte kunnat tro.

Inget man skulle tipsa en sömnlös om i första taget.


Till sist måste jag få säga det:


Den allra första vårsolen,

när en liten snöfläck smälter

och man faktiskt blir kall om man sitter ute för länge,

den är verkligen njutbar.


Men,

nu när det öser på för fullt,

värmer av jackan,

och inget grönt ännu har kommit,

så är jag inte helt odelat positiv.


Jag tycker att ljuset är obarmhärtigt.

Mot mina ögon,

mot de nu gulbruna gräsmattorna som sett så gröna ut hela vintern,

mot min dammiga krage på jackan,

mot glåmiga vinterbleka ansikten.


En stund tycker jag det.

Det finns ju krokusar.