Kropp och liv
Man får en kropp när man föds.
Den kroppen ska man bo i så länge den räcker.
Man kan i viss mån, ett tag i början, bygga upp sin kropp.
Man kan vårda, måna om och lite skydda sin kropp,
som ständigt attackeras av virus, bakterier, inkräktare, framrusande föremål, olyckor och slagsmål.
Om man ska leva måste man förbruka sin kropp.
Lappa och laga under tiden.
Men slita ut den.
Inom ekologin talar man t ex om reproduktionsansträngning,
med vilket man menar den fysiska uppoffring, eller satsning, en individ gör för att föröka sig.
Det ordet har ekat i mitt huvud många gånger,
när armarna varit långa av bärande av sprattlande ilsket barn,
hjärnan mosig av dålig sömn,
eller hela kroppen svettig av att man glömde matsäcken till dagis och det är två minuter tills mötet på jobbet börjar...
Reproduktionsansträngning.
Föröka sig, det är en av alla de trevliga saker man kan slita ut sig på.
Om man tänker efter,
så bör man tänka efter,
vilka saker man väljer att lägga kraft på.
När kroppen tar slut,
när den inte duger någonting till längre,
då lämnar man den.
Jag börjar faktiskt tro att när det blir så,
när man inte kan göra någonting längre,
då lämnar man frivilligt.
Jag tror att man dör när man vill dö.
Men då har man funnits.
En ofantlig mängd människor har funnits,
och gjort sitt avtryck.
En mycket liten bråkdel av denna mängd är vi som finns just nu.
Det viktiga är inte att finnas
utan att ha funnits.
Jag tror du har helt rätt i att man till slut lämnar frivilligt. Antingen för att kroppen tagit slut. Eller själen. De som dör av ålderdom eller sjukdom har tid att tänka och förbereda sig och "vet" själva när det är dags. Även om de som står bredvid nog aldrig blir beredda. Sedan finns det ju dom som själva väljer att lämna livet, och då tror jag att man slitit ut själen. När man inte gör som du skrev, att man inte valt vad man lagt sin kraft på. Eller kanske inte haft något val, att ens kraft kanske gått åt utan att man haft någon kontroll över det. Jo, man har väl alltid val, men väljer man fel först kan så mycket kraft gå åt att man inte längre har ork kvar att välja rätt. Iallafall kan man tro det just när det är som värst. Men det är ju då det gäller att tänka, att sätta sig själv i första rummet och fundera på vilka strider man vill ta i livet. För det finns ju mycket som är orättvist också, som man kan reta sig på om man vill. Om man vill lägga sin kraft på det. Som det här med hur lite pappor har att säga till om när föräldrar separerar t ex. Barnbidraget går till mamman. Även om pappan har barnen på halvtid. Mamman måste gödkänna att pappan får ta del av barnbidraget. Varför bestämmer hon när man har delad vårdnad? Eller om man har två barn och det ena bor hos mamman och det andra hos pappan. Då får man inte den där 100 lappen i flerbarnstilläg. Man får 1200 kronor per år mindre i barnbidrag än alla andra med två barn, fast man är två ensamstående föräldrar. Var är logiken och rättvisan? Ja, det finns ju massor av såna där små orättvisor som man kan reta sig på hur mycket som helst. Men det gäller att hålla sig i sin egen lilla pöl om man inte ska bli tokig. Och välja sina egna strider. För när kvällen kommer, och man ligger där i sängen och lyssnar på familjen som snusar, ska man också själv kunna somna och sova gott. Det är väl också en del av reproduktionsansträngningen, att se till att de närmaste har vad de behöver och förtjänar. Ens familj, barn som föräldrar. Om alla gjorde så skulle fler må bättre och färre rusa på. Som om alla jobbmöten vore viktigare än det lilla barnet som vill berätta eller visa något. Sedan när man tycker att man har tiden att lyssna finns kanske inte berättelsen kvar. Man vill ju finnas i sina barns minnen som någon som fanns där när barnen behövde det. Och man vill att de avtryck man gjort hos andra ska vara goda.
Och förresten, du vet väl att jag är helt övertygad om att man förtsätter att finnas, även om det inte är just här...