Kropp och liv

Man får en kropp när man föds.

Den kroppen ska man bo i så länge den räcker.

Man kan i viss mån, ett tag i början, bygga upp sin kropp.

Man kan vårda, måna om och lite skydda sin kropp,

som ständigt attackeras av virus, bakterier, inkräktare, framrusande föremål, olyckor och slagsmål.


Om man ska leva måste man förbruka sin kropp.

Lappa och laga under tiden.

Men slita ut den.


Inom ekologin talar man t ex om reproduktionsansträngning,

med vilket man menar den fysiska uppoffring, eller satsning, en individ gör för att föröka sig.


Det ordet har ekat i mitt huvud många gånger,

när armarna varit långa av bärande av sprattlande ilsket barn,

hjärnan mosig av dålig sömn,

eller hela kroppen svettig av att man glömde matsäcken till dagis och det är två minuter tills mötet på jobbet börjar...


Reproduktionsansträngning.


Föröka sig, det är en av alla de trevliga saker man kan slita ut sig på.


Om man tänker efter,

så bör man tänka efter,

vilka saker man väljer att lägga kraft på.


När kroppen tar slut,

när den inte duger någonting till längre,

då lämnar man den.


Jag börjar faktiskt tro att när det blir så,

när man inte kan göra någonting längre,

då lämnar man frivilligt.


Jag tror att man dör när man vill dö.


Men då har man funnits.


En ofantlig mängd människor har funnits,

och gjort sitt avtryck.


En mycket liten bråkdel av denna mängd är vi som finns just nu.


Det viktiga är inte att finnas
utan att ha funnits.

#1 - - Irving:

Jag tror du har helt rätt i att man till slut lämnar frivilligt. Antingen för att kroppen tagit slut. Eller själen. De som dör av ålderdom eller sjukdom har tid att tänka och förbereda sig och "vet" själva när det är dags. Även om de som står bredvid nog aldrig blir beredda. Sedan finns det ju dom som själva väljer att lämna livet, och då tror jag att man slitit ut själen. När man inte gör som du skrev, att man inte valt vad man lagt sin kraft på. Eller kanske inte haft något val, att ens kraft kanske gått åt utan att man haft någon kontroll över det. Jo, man har väl alltid val, men väljer man fel först kan så mycket kraft gå åt att man inte längre har ork kvar att välja rätt. Iallafall kan man tro det just när det är som värst. Men det är ju då det gäller att tänka, att sätta sig själv i första rummet och fundera på vilka strider man vill ta i livet. För det finns ju mycket som är orättvist också, som man kan reta sig på om man vill. Om man vill lägga sin kraft på det. Som det här med hur lite pappor har att säga till om när föräldrar separerar t ex. Barnbidraget går till mamman. Även om pappan har barnen på halvtid. Mamman måste gödkänna att pappan får ta del av barnbidraget. Varför bestämmer hon när man har delad vårdnad? Eller om man har två barn och det ena bor hos mamman och det andra hos pappan. Då får man inte den där 100 lappen i flerbarnstilläg. Man får 1200 kronor per år mindre i barnbidrag än alla andra med två barn, fast man är två ensamstående föräldrar. Var är logiken och rättvisan? Ja, det finns ju massor av såna där små orättvisor som man kan reta sig på hur mycket som helst. Men det gäller att hålla sig i sin egen lilla pöl om man inte ska bli tokig. Och välja sina egna strider. För när kvällen kommer, och man ligger där i sängen och lyssnar på familjen som snusar, ska man också själv kunna somna och sova gott. Det är väl också en del av reproduktionsansträngningen, att se till att de närmaste har vad de behöver och förtjänar. Ens familj, barn som föräldrar. Om alla gjorde så skulle fler må bättre och färre rusa på. Som om alla jobbmöten vore viktigare än det lilla barnet som vill berätta eller visa något. Sedan när man tycker att man har tiden att lyssna finns kanske inte berättelsen kvar. Man vill ju finnas i sina barns minnen som någon som fanns där när barnen behövde det. Och man vill att de avtryck man gjort hos andra ska vara goda.
Och förresten, du vet väl att jag är helt övertygad om att man förtsätter att finnas, även om det inte är just här...

#2 - - Franck:

Vackert skrivet! Plötsligt hör jag Eva Dahlgrens röst och Georg Riedels musik klinga inom mig - "Gråt inte, för att jag är död. Jag finns inom dig, alltid. Du har min röst, den finns i dig - den kan du höra när du vill. Du har mitt ansikte, min kropp, jag finns i dig, du kan ta fram mig när du vill, Allt som finns kvar av mig, är inom dig. Så är vi jämt tillsammans." När jag hörde den första gången, när min Amanda var kanske 3-4 år och jag köpt skivan Så sjunger Näktergalen kände jag, för första gången kändes det, att de mina fortsatte att finnas och så skulle jag fortsätta att finnas för mina barn. Fortfarande, när jag känner att jag tappat bort mig lite, försöker jag komma åt att lyssna på den. Och jag gråter ibland, för är det inte märkligt, att uppmaningen Gråt inte! manar oss till just det!

Men jag läser så gärna era texter också! De avtryck ni gör är, just det, goda.

Franck

#3 - - QSN Wetterwilling:

Fast om man skriver en blogg nästan varje dag som folk är beroende av då behöver man kanske väldigt lite kropp för att kunna fortsätta att göra det? Nästan varje dag i evärdliga tider eller nåt sånt. Så måste det bli och vara. Det i alla fall lite viktigare att finnas, tycker jag, om dig. Kanske, när man inte kan vare sig fnissa eller gråta eller känna vemod längre, då kanske ett slut närmar sig?

Reproduktionsansträngningen nej inte väl, hur jädrans jobbigt det än kan vara och har varit. Men dess motsats - hur ser den ut? Att ha blivit gjord är ingen självklar dans på rosor för alla och envar. Kan man gå itu av en blandning av vanmakt, ilska och kärlek? Extremt motstridiga signaler är kanske inte bra för en komplicerad apparat som kroppen och hjärnan. Men jag vet ingenting egentligen - så lite om sånt och så lite om dig, bara lite om mig. Ord hit och ord dit.. Dumt. Deleate.

"Vem är jag? Vem är du? Jag vet ingenting alls." som det heter i visan.

Att "tappa bort" sig - bra beskrivning. Om man bara återfinner nån sorts karta o kompass kan man hitta vägen framåt/tillbaka igen.

Vilken är Fordonets maxfart?
--

#4 - - Ylva L:

Håller fullständigt med QSNen - de som bloggar beroendeframkallande ska få fortsätta i evärdliga tider. (Trodde det vackra ordet evärdliga var önsketänkt, men det fanns ju!)

Och om reproduktionsansträngning. Det kan väl vara lite olika med det. Min ansträngning har varit rätt stor igenom kolik och öronflimsflamsationer (nej, det ordet finns ju inte, fast det trodde den drabbade 3-åringen att det hette). Och nu är den yttepytteliten. Innan det var dags för själva födandet så hade jag resonerat med mig själv om att det var värt vad som helst, att chansa med mitt eget liv som insats. Var lite skrämd av en historia som hände några år tidigare - med en moder som dog när barnet föddes. Hon hade en medfödd fysisk svaghet hon inte visste om. Så kan det också gå med det som skulle vara födandets högtid.

Men jag hade alltså valt att chansa och kände mig oerhört lugn i beslutet. Kanske blev själva födandet väldigt lätt eftersom jag var beredd på det värsta? Och så hade jag tur såklart.

Och ut kommer en liten, med förmåga att se livet från sin bästa sida, något vi kanske tappar på vägen. När skrattade du åt något simpelt sist - utan alkohol i kroppen? Titta gärna på Ethan:

http://www.youtube.com/watch?v=cXXm696UbKY

#5 - - Karin:

Min mamma är 93 år gammal. Hon tycker att hon har levt färdigt. Hon ser nästan inget, hör dåligt och har svårt att gå, men hon är klar i huvudet. I flera år har hon sagt att hon inte behöver leva längre. Men inte dör hon. Hon har så långtråkigt eftersom hon inte kan se på TV, inte kan läsa och så vidare. Jag tror att hon lever för att pigga upp hemtjänstpersonalen. Hon verkar vara deras favorit.

Själv känner jag det som att jag också kan dö nu, för mina barn kan klara sig själva. Reproduktionsuppgiften är slutförd.
Dock har jag det så bra nu att jag nästan får dåligt samvete.

#6 - - Åsa Botshinda:

Jag minns att du skrev några kloka ord till mig när pappa gick bort och man känner hopplösheten att någon bara försvunnit efter att ha varit så närvarande. Men sant är det ju att man lämnar spår! Hur mycket en person har påverkat sin närmaste omgivning i sitt tal med sin närvaro och genom att vara den man är med andra. När pappa inte är här här bär vi med oss och påminns hela tiden om det som han "gav" och i det vanliga livet finns han kvar för det finns tomrum som han skulle ha fyllt på något sätt, med kloka ord, med skoj eller med sin närvaro.
Orättvisan är att det slutar tidigt för endel men så är det och man kan se hur fylld den tiden är med allt man upplevt.
Tänk bara att som kvinna få föda sina barn och se dom friska och starka växa upp, kanske inte tills de blir vuxna men man kan lugnt släppa dem vidare.
Tänker flera gånger per dag på lilla Engla som blev berövad sitt liv. Jag har gråtit flera gånger för henne. Jag är inte för döds straff men jag hoppas att någon av de argsinta björnarna som finns norrut kan hitta detta kräk och slita honom i stycken!!
Hur känns det att vara mamma till en sådan man??? Det är nog komplicerat.
Engla är i sitt himmelrike nu där hon kan cykla i solsken och inga grymheter väntar.
Här i jordelivet lyser solen också i dag och istället för personalkonferens vill jag gå ut och dricka kaffe i solen!!! För det är kaffet och de goda mackorna jag väntar på, osten var slut hemma...
Tina, njut av kaffe, sol och goda mackor du med, ibland behövs det inte mycket!