Don't make a date with the rope...

Kommer du att leva till jul? frågade min läkare.

Ja, det tror jag nog, sa jag.

Och nästa sommar också, sa jag sen.


Tappar du aldrig modet? frågade min läkare.

Nej, inte nu för tiden, sa jag,

och satt där och log fånigt

med en av världens mest seriösa sjukdomar.


Det finns saker jag saknar så det gör ont att tänka på.

Att inte kunna uttrycka mig begripligt kan göra mig irriterad.


Men jag skrattar,

och njuter,

och äter och har det bra.


"Who said your life should be easy to live?

So don't make a date with the rope.

Cause you were born

to climb the ladder of hope.

Surprise is on it's way,

if you're patient enough to stay... "


Vem har skrivit det,

det kan man inte tro,

men det är faktiskt Robban Broberg.


Man hittar gamla kassettband när man möblerar om.

#1 - - Jenny Tistell:

Robban Broberg....han är så härlig!!/J

#2 - - Irving:

Han är klok den där Robban, många av hans texter hjälper en framåt. Med värme. Apropå värme damp vi ner i Sverige för några dagar sedan och det är inte utan att jag tycker det är lite skönt med gråvädret och regnandet. Man känner att det snart är skoldags och komma-igång-med-alla-aktiviteter-dags. Inte för att just det lockar mig så mycket. Jag tycker det har varit rätt skönt att slippa tjata om läxor och sovdagsar och att passa alla tränings- och matchtider. Men det går väl rätt fort att vänja sig igen. Det blir värst första skolveckan då ALLA ska vara klara och komma i tid på morgonen. Fast sen löper det väl på i samma lunk igen. Och skönt o mysigt är det att tända ljus på kvällarna, man börjar boa in sig igen. Till nästa värmebölja, för den ska väl komma en gång till?...Kram

#3 - - Gudrun G:

När det gäller tuffa sjukdomar så sägs det ju att doktorn gör en hälft av jobbet och patienten gör den andra. I ditt fall känns det som att du gör det mesta; doktorn står häpen och imponerad vid sidan om och betraktar livsviljans enorma kraft. Energi, envishet och dödsförakt är urkrafter som bär långt, långt. Du lever så intensivt nu, ser alla detaljer och låter ingen dag bara passera.Jag önskar att jag kunde ta vara på tiden så väl som du gör; inte planera och längta till "sen".

Kram

Gudrun

#4 - - Kerstin:

Håller alldeles väldigt mycket med Gudrun G! Det är så mycket av det du skriver som är sådant som alla borde se och inse i livet - oavsett om man lever i en sjukdoms närhet eller ej. Gamla kassettband är kul för övrigt. Lika kul som gamla vinylsamlingen nästan. Jag roar mig just nu med att återskapa delar av bådadera via iTunes. Oj vad mycket skoj det finns - 2000-talets blandband.Det är fantastiskt vad man kan hitta där och vad man (åter)upptäcker att man gillar och har starka minnen från.

#5 - - O:

Du är helt underbar. Vad är det som gör att vi andra tror att vårt eget liv kommer att vara till jul eller nästa sommar eller i alla fall längre än ditt. På en sekund kan allt förändras för var och en av oss, och vi tänker inte ens på att passa på att ta vara på den tid vi har och de glädjeämnen som finns. Du har verkligen gett oss många bra tankar och finurliga impulser. Jag är tacksam att du delar med dig av din visdom så frikostigt. Fortsätt njuta. Ha det bra! Stor kram!!!

#6 - - Marina:

Hej Tina!

Nu har jag provat på en blogg för första gången. Jag uppskattar verkligen att jag fick ta del av den. Vilken stark berättelse du ger om ditt liv och dina känslor. Jag beundrar dig för din livsvilja, styrka och ödmjukhet inför livet.

Det verkar vara trevliga och lättsamma föräldrar i barnens klass, det känns bra. Ha det bra!

Marina

#7 - - AnnaMaria:

Detta var en ny text från Robban, för mig. Min mamma lyssnade jämt på Robban när jag var yngre och det är många gånger som hans texter har fått mig att skratta högt, le i samförstånd och sätta fart på tanketåget. Så också denna gång. Som någon annan sa här, man uppskattar livet alldeles för lite. Och precis som Robban får du Tina mig att tänka efter vad som verkligen är viktigt i livet. Tack för att du delar med dig av din vishet!! Kramar från grannen i skyn

#8 - - Franck:

Tack för ännu fler frön, Tina! Ibland ser jag tankar och ord som växter och då tänker jag inte fröet som den lilla början (vilket det är) utan den fulla mognaden, för det har allt inom sig. Färdigt för nya liv, nya färder, nya jordmåner. Visst, blomman fångar vår uppmärksamhet med sin prakt och ögat, tycks det, blir aldrig mätt av den! Men fröet, hur mycket arbete ligger inte bakom det!! Och din blogg, Tina, är som eken om hösten, full med ollon, och rönnen, belamrad med de röda bären.



Om inte det är blommans mognad, är vi blinda.



Och det är vi såklart alla, lite till mans s a s. Inget fel med det. Och vi behöver varandra för att se!



En del av oss hukar i busken, vågar inte riktigt se, vet inte vad vi ska säga och kanske ska vi då bara förstå, att vi inte menat illa, vi har bara något som skymmer. Och vårt jobb är kanske att kliva fram, så gott vi kan.



När jag var med i Svenska Freds, sålde Pax på Stockholms gator ("Fem pix för Pax!" - det var ett tag sedan detta...), brukade vi lite frivolt skråla Robban: "Jag är en glad pacifist, jag tycker krig är så trist. Hur kan de starta krig, utan att fråga mig!?"



Om du kan vara så tålmodig ("patient" sjunger Robban), då kan vi det också!



Franck - tillbaka vid städet

#9 - - Ylva L:

Vilken underlig fråga från en läkare. Nästa fråga är däremot mer självklar: tappar du aldrig modet?



När dottern gick till tandregleraren och drog ut sju tänder utan att blinka tror jag hon var deras älsklingspatient. Att ständigt mötas av hennes glada leende, oavsett vad de hittade på. De var nog vana att få lirka och lida med barnen en hel del.



Gissar att du är favorit hos din läkare, att hon (var det väl) ser fram emot att träffa dig, förundras och låter sig smittas av din kraft. Och naturligtvis beklagar och förbannar att hon inte kan göra något åt din sjukdom.



Nej, det är väl rimligt att utgå ifrån att livet inte ska vara lätt. Men det är också lika rimligt att försöka göra det så lätt och så njutbart som du är värdsmästare på.

#10 - - Franck:

Jag visste inte att Robban varit så nära livet i sina sånger. När jag läste citatet du gav kom jag att tänka på en Selander-dikt (1941: den står på dörren till mitt enkla arbetsrum):



"Trotjänarinnor i Paradis



Så har jag tänkt: I himlen står ett hus

med fönstren öppna ut mot sommarsuset.

Där blommar alltid stockros och pion,

gårdsplanen ligger alltid söndagskrattad,

och alltid är den vita förstubron

av röda klängrosor innefattad.



Det huset är ett himmelskt vilohem

för gamla jungfrur. Snälla änglaflickor

går dit varje morgon för att bjuda dem

på sängen stora kaffebrickor.



Så sätter man sig i syrenbersån.

Det är så stilla, att man tydligt märker

en västergök, som gal långt bortifrån.

Och tänk, att ryggen inte längre värker!



Vad det är skönt. Hur underligt det känns

att blunda i den bottenlösa friden

och veta: Här finns ingen stek som bränns

och ingen disk, man rår själv om tiden.



Så har jag lekt min lek med ord ibland –

en tanklös lek. Kan något önskeland,

kan salighetens krona göra gott

allt de haft rätt att få och aldrig fått?

De hade rätt till storm och lust och nöd,

men vad de fick var endast dagligt bröd.

Och aldrig har de levat, aldrig haft

ett eget liv med egen must och saft.

De var ju bara ett slags husgeråd

som man slet ut och sen behöll av nåd.

En barndom, det var allt som skänktes dem.

Sen blev de främlingar i andras hem.

Det var på andras bröllop de fick stå,

svartklädda, undanskjutna i en vrå.

Och deras namn, då åren drog förbi,

var knappast jag en gång och aldrig vi.

(...)

Och kom en dag så döden på besök,

måste de ändå stanna i sitt kök.

Om något också inom dem tog slut –

än sen? Svartklädda var de ju förut.



Det finns nog inga som jag unnar mer

allt gott, allt varmt och vackert. Men

jag ber:

Du, livets Herre, om Du hör min bön –

ge dem inte evig salighet som lön!

Nej, låt dem bara födas om igen

på jorden här, bland kvinnor och bland män

som lever, oinskränkt, på gott och ont,

det enda, stora, svåra liv vi fått.

Och låt dem dana ut sitt eget jag

och möta sen sin domedag

och ta sin dom och känna att de vet

vad nöd och ångest är – och salighet."



Metaforens språk är kanske underligt idag - vem är trotjänarinna? - och ändå är det samma språk. Och i livet måste vi brottas med de uttryck vi har till medels, förädla dessa om vi kan och jag håller med: Ditt träd är fullt av fåglar!



Kanske kan jag förstå läkaren att hon vill veta och om hon la huvudet på snedd, bligar pillemariskt på dig, stoppar ett finger i sidan på dig och frågar uppfodrande: "Lever du till jul?" då blir frågan kanske inte så märklig. Jag vet inte. Men ditt svar är starkare.





#11 - - Ylva L:

det var en fin önskan åt trotjänarinnorna



om man druckit lite vin innan man läser dikten så undrar man kanske hur en söndag-skrattad gårdsplan ser ut, fast det är ju bara då och man får ju alltid skylla sig själv om man dricker vin

#12 - - Franck:

Jajamen, det är det som är så roligt, att man kan ställa sig på olika sidor och se olika sidor av saken! Selander, som i boken om Sveriges natur har lika begriplig prosa, är iallafall ingen Norén. Han (Norén)kräver ju faktiskt vin för att bli begriplig och för att tas på allvar. Utan vin har man ganska roligt med honom. Fast det är synd att slösa vinet på just Norén.



Ta nu inte illa upp, ni som älskar Norén!



Men jag älskar att prata och hugger på kommunikation!



Denna Tinas blogg är och kan bli små rännilar av småprat, bredvid din stora pratfåra, Tina. Det är trevligt.



Franck i Skogen

(darrande i rädsla för skrikande häger i halvskymningen och tystnaden)