Årskrönika
Som sagt så har jag inte mycket till övers får nyårsfirande.
Tillbakablickarna på året som gått hör till det mest ointressanta på gränsen till pinsamma.
Tiden finns inte,
har jag inte sagt det?
Framtiden finns.
Därför en krönika för 2009:
Jag går på marknad, skrattar, fryser, köper tunnbröd och strumpor.
Ljuset kommer tillbaka.
En liten son fyller år och jag vet redan vad han ska få.
Solen blir varm.
När jag varit ute sitter jag kvar en stund i solvärmen på uteplatsen istället för att gå in.
Snö smälter och droppar.
Jag tänker på tulpanerna som ska komma upp i jordgubbslandet.
Tulpanerna kommer upp!
En dag när solen är ännu varmare,
plötsligt så varm så man kan vara barfota fast det finns snöfläckar kvar,
säger jag att idag beställer vi pizza och äter ute på marken direkt ur kartongen,
för det är någons favoriträtt.
Jag äter inte pizza.
Men jag äter,
och än har jag inte fått lunginflammation.
En stor son kommer hem,
efter att ha varit långt borta länge.
Han är klok och solbränd och kramar mig.
Jag snyftar mycket på skolavslutningen.
Hela sommaren åker jag färdtjänst, mobil lyft, riksfärdtjänst, hygienstol och krånglar och vinglar och skrattar och badar.
Vilar och lyssnar i skuggan.
Regn, svett och myggor.
Mörkret kommer.
Ny vardag med nya rutiner.
Nya tulpaner i jorden.
Laddar, stålsätter mig, tar fram vinterjackan och benskyddet.
En dag är det dags för adventsstjärnan igen,
och en tesked glögg.
Kanske?
Naturligtvis. Så blir det. Och det är det som är så trösterikt den här sista dagen på året. Av tiden som egentligen inte finns. Bara en oändlig sträcka med dagar. Som vi kan fylla med det vi vill. Jag tycker så mycket om dig.