harpasione

Jag älskar att vara med
mittibland.

Men låt mig gärna försjunka i lyssnande bakgrund.
Jag tycker om det.

När jag var liten gick min pappa på sammanträde.

Varför går vi bara på möten nuförtiden?

Ibland fick han en hejdå-kram,

och då kunde han säga:

"Tänk om du var så liten att jag kunde stoppa dig i fickan och ta med dig!"

I kavajfickan.
Man har kavaj när man går på sammanträde.

Ja, tänk om!

Ligga på botten bland några gamla gem och lyssna.

Slumra lite.

Kika upp över kanten utan att synas.

Jag hade trivts med det.

 Det allra bästa  

är väl ändå

när alla är där.
Alla som ska vara där.

Och inget behöver sägas.

I bilen på väg hem.

Sen mörk söndagkväll.

Kanske på Essingeleden.

Det var alldeles tyst

tills vi kom till en tunnel med gula lampor.

Alla slumrande vaknade till.
Grönt blev brunt, rött blev svart.

Vitt, ja vitt måste väl blivit gult?

Då när det var tyst

inneslutet

alla där.
Då kunde jag tänka

att nu gör det ingenting

om vi dör.

Det är faktiskt sant.

Att jag tänkte det?

Ja.

Att det gör ingenting?

Nej, det gör det kanske inte.