Min kropp har dåligt minne

Jag är förvånad.

Närapå förbryllad.

Så jag förstår om ni inte riktigt tror mig.
Min kropp minns inte hur det är att kunna.
Så for jag mister förmågan att göra något är det som om jag aldrig hade kunnat.

När jag får hjälp med det kan jag utbrista:

 - Men hur kan du göra det så lätt?

Vilket kan ge upphov till en lätt misstrogen kommentar om att jag ju gjorde det själv för bara någon månad sen. Ja, då tänker jag efter och vet att det stämmer.

Men gick det verkligen lätt?


Jag kan titta beundrande på någon som i all hast vänder rätt en ut- och invänd barntröja som ligger slängd i soffan.


En gång när vi satt och åt och en bordsgranne lyfte sitt glas och törstigt bälgade i sig några klunkar vatten, var min första spontana tanke:

- Men människa, vad gör du, det där går ju inte!


Därifrån till Let's dance, kanske?

Jag njuter mer nu än förut av att betrakta andra som gör sånt jag omöjligen skulle kunna åstadkomma.

Sjunga, spela, dansa, springa...


På ett sätt är det så skonsamt att kroppen inget minns.


Naturligtvis kan jag tänka och minnas med min hjärna att jag har gjort och klarat, och till och med varit bra på, en massa svåra och komplicerade saker som att virka dukar, riva morötter, klä på arga små barn och spela "O Helga natt" på saxofon med munstycket upp och ned (en annan ganska lång historia...)


Det är faktiskt samma sak med talet,

även om det är den fysiska förmåga jag saknar mest när jag tänker på saken med mitt intellektuella minne.

Min kropp utan minne talar med den röst den har.
Oftast hörs det vad jag säger, ibland inte.


Jag tittar på kort från förr och tänker på vilken tur det var att jag var så stark och frisk då, så jag kunde göra allt det där.

Och känner mig fullkomligt onaturligt obitter.


Ulla-Carin, du ringde till en gammal telefonsvarare du hade spelat in med din gamla vanliga röst, lyssnade och grät. Det trodde jag att jag också skulle göra. Men jag tittar på en ett år gammal film där jag pladdrar och tjattrar.

Det var då det, tänker jag.
Känslokallt.

Känslokallt?


- Tänk vad man har vant sig vid att du pratar så här nu, säger hon som visar mig filmen,  förvånat och till synes osentimentalt.


Är det min inställning som gäller?

Påverkar den hur alla andra känner?

#1 - - Jenny Tistell:

Jag är övertygad om att din inställning påverkar oss andra! Ditt sätt att vara påverkar vårt sätt att vara. När vi tycker det är svårt att veta hur vi ska bete oss, vad vi ska säga, vad man vågar fråga; ja då gör du det så lätt för oss. Det kanske låter konstigt, men så tror jag att det är.
Det låter befriande att vara obitter, inte ett dugg känslokallt.

#2 - - O:

Jag beundrar dig för din styrka, ditt mod, och din förmåga att uttrycka dig. Självklart måste det göra att dina vänner också kan se att det fortfarande finns mycket att ta vara på och glädjas åt. De som träffar dig ofta vet ju hur läget är och varken du eller de behöver oroa sig för hur man skall reagera.
Jag håller tummarna för dig och dina vänner
Kram

#3 - - Irving:

Det är så skönt att läsa det du skriver, det du känner. Och jag önskar att jag kunde känna samma sak. Obitter. Men det är alldeles för länge sedan jag såg dig och pratade med dig för att jag ska känna så. Jag är inte alls i fas, känner bara en stor rädsla och sorg för allt du måste igenom. En sån enorm maktlöshet över att inte kunna göra någonting alls för att underlätta för dig. Och jag beundrar din eviga styrka, din förmåga att acceptera. Jag tycker så hemskt mycket om dig.

#4 - - Johanna:

Nej! - inte känslokallt - starkt!
Så klart din inställning påverkar din omgivning, där med inte sagt att det kanske alltid är den som gäller:-)
(tack så mycket för hälsningen!)
Många kramar

#5 - - Elin:

Din inställning till saker och ting betyder allt faktiskt. Det gäller ju inte bara just i den här frågan som du vet. Eller för att använda ett uttryck som ditt lilla barnbarn slänger sig med nuförtiden; din inställning "äger fett!"
kramkram Elin

#6 - - Idril:

Jag läste Ro utan åror igår kväll. Kunde inte lägga ifrån mig den. Din blogg är likadan...man vill bara läsa och läsa. Förstå. Bearbeta. Trösta. Finna vägar ut. Tack för att du delar med dig av din sanning.