Min kropp har dåligt minne
Jag är förvånad.
Närapå förbryllad.
Så jag förstår om ni inte riktigt tror mig.
Min kropp minns inte hur det är att kunna.
Så for jag mister förmågan att göra något är det som om jag aldrig hade kunnat.
När jag får hjälp med det kan jag utbrista:
- Men hur kan du göra det så lätt?
Vilket kan ge upphov till en lätt misstrogen kommentar om att jag ju gjorde det själv för bara någon månad sen. Ja, då tänker jag efter och vet att det stämmer.
Men gick det verkligen så lätt?
Jag kan titta beundrande på någon som i all hast vänder rätt en ut- och invänd barntröja som ligger slängd i soffan.
En gång när vi satt och åt och en bordsgranne lyfte sitt glas och törstigt bälgade i sig några klunkar vatten, var min första spontana tanke:
- Men människa, vad gör du, det där går ju inte!
Därifrån till Let's dance, kanske?
Jag njuter mer nu än förut av att betrakta andra som gör sånt jag omöjligen skulle kunna åstadkomma.
Sjunga, spela, dansa, springa...
På ett sätt är det så skonsamt att kroppen inget minns.
Naturligtvis kan jag tänka och minnas med min hjärna att jag har gjort och klarat, och till och med varit bra på, en massa svåra och komplicerade saker som att virka dukar, riva morötter, klä på arga små barn och spela "O Helga natt" på saxofon med munstycket upp och ned (en annan ganska lång historia...)
Det är faktiskt samma sak med talet,
även om det är den fysiska förmåga jag saknar mest när jag tänker på saken med mitt intellektuella minne.
Min kropp utan minne talar med den röst den har.
Oftast hörs det vad jag säger, ibland inte.
Jag tittar på kort från förr och tänker på vilken tur det var att jag var så stark och frisk då, så jag kunde göra allt det där.
Och känner mig fullkomligt onaturligt obitter.
Ulla-Carin, du ringde till en gammal telefonsvarare du hade spelat in med din gamla vanliga röst, lyssnade och grät. Det trodde jag att jag också skulle göra. Men jag tittar på en ett år gammal film där jag pladdrar och tjattrar.
Det var då det, tänker jag.
Känslokallt.
Känslokallt?
- Tänk vad man har vant sig vid att du pratar så här nu, säger hon som visar mig filmen, förvånat och till synes osentimentalt.
Är det min inställning som gäller?
Påverkar den hur alla andra känner?
Jag är övertygad om att din inställning påverkar oss andra! Ditt sätt att vara påverkar vårt sätt att vara. När vi tycker det är svårt att veta hur vi ska bete oss, vad vi ska säga, vad man vågar fråga; ja då gör du det så lätt för oss. Det kanske låter konstigt, men så tror jag att det är.
Det låter befriande att vara obitter, inte ett dugg känslokallt.