Mysigt
Jag som alltid har kunnat rysa av välbehag bara av att befinna mig på en tågperrong.
För att det är
allas
gemensamma
väl fungerande
transportsystem.
En gång när jag åkte länsbuss en tidig solig höstkall lysgul morgon
och en ung tjej klev på
och det var nåt trassel med hennes busskort
och dansbandsmusiken singlade ut ur radion
och den snälla chauffören nickade åt henne att åka med ändå
började jag nästan gråta.
Nu får jag åka sjuktaxi.
Det finns ett system,
uppbyggt av alla som cyklar och orkar och kan.
För alla som inte kan.
Och vi åker tillsammans.
Blind med sin ledarhund, tant med sin rullator,
utvecklingsstörda, stappliga och fumliga.
Vi åker runt och släpper av varann,
och på varann.
Chaufförerna hjälper alla.
Med allt som behövs.
De är tjocka eller smala, med svart mustasch eller utan,
och de backar som gudar.
Som ingen annan bil får vi åka på Drottninggatan.
Vill du sitta fram eller bak?
Jag sätter mig fram.
Känner mig trygg,
omhändertagen,
och njuter.
Visst e det underbart att det finns människor som valt rätt yrke. Som bara finns där och gör det dom ska men ändå lite mer, lite bättre. Det värmer gott i hjärtat.
När kommer permobilen? Är du sugen på en liten promenix