Varmt och glatt


Nu har jag fått hakstyrning på permobilen.

Det är så skönt att kunna ta sig fram på egen hand igen.

Jag kände mig lycklig och entusiastisk när jag var ute och övningskörde igår kväll.

Drömmar väcktes och planer smiddes i mitt huvud,

på utflykter och irrfärder som plötsligt kändes genomförbara.


Och så tänkte att tänk om det här hade varit en helt vanlig junikväll och jag inte alls hade varit sjuk i någon tragisk sjukdom.

Jag vet ju helt säkert att jag inte skulle gått och känt mig lycklig över att jag kunde gå och springa och ta mig fram på egen hand.

Så fungerar det inte.


Jag kanske hade känt mig lika lycklig över nånting annat?

Eller jag kanske hade känt mig olycklig över någonting som,

i det perspektiv jag har nu,

verkar fullständigt banalt och oviktigt?

Eller varför inte bara halvljummen eller småirriterad?

Veta kan man inte.


Jag hörde nånstans att graden av lycka är medfödd.

Kan det vara så? 

Fast den har väl ändå varierat genom livet?

#1 - - Gudrun G:

Tänker du att vi har en liter lycka med oss vid ankomsten, en del 7 dl, andra kanske 2 liter? Kan det transplanteras tro? Om man har mer lycka än man behöver, alltså livet tuffar på utan några tragiska dikeskörningar, kan man då dela med sig? Vore fantastiskt? Undrar i vilken form? Som gas...lustgas!!

#2 - - MB:

I love to read your blog! Så mycket kraft i en sån liten kvinna. ;-)

#3 - - Isabella:

Hej! Jag har haft muskeldystrofi i femton år. Jag kan fortfarande gå behjälpligt, men blir gradvis svagare. Det är rätt tungt ibland, men jag har lärt mig leva med sjukdomen såpass att jag ibland undrar om jag ens skulle vilja bli frisk ifrån den om möjligheten kom... Jag är så lycklig med det liv jag lever nu. Det kan nog ligga något i det du skriver, kanske är summan av ens totala lycka konstant. Intressant tanke.

#4 - - Jenny Tistell:

Typiskt Tina att smida planer....:)

Jag hoppas att det inte stämmer det där med
medfödd lycka... Jag tycker det verkar alltför orättavist och uppgivet. Jag menar tänk om man bara har ett par deciliter. Vad gör man då?`terapi kan ju inte vara meningsfullt då? Eller kan man fylla på sin grunddos på nåt sätt`?

#5 - - Zorro:

Jag tänker mig att man inte har en medfödd mängd utan att man har möjlighet att bli lycklig till en viss grad. Alltså, ibland är det "små" saker som gör en jättelycklig och ibland är det "större" saker. Men man kan liksom inte blir mer än jätteöverlycklig hur många bra saker som än händer i rad.

Och tvärtom orkar man inte med för mycket olycka, då slår ventilen liksom ifrån. Man är inte jätteledsen jämt för att ens barn har Downs syndrom, ibland är man jätteledsen för att den goda kakan man skulle baka blev vidbränd eller för att man inte har sovit ordentligt.