Varmt och glatt
Nu har jag fått hakstyrning på permobilen.
Det är så skönt att kunna ta sig fram på egen hand igen.
Jag kände mig lycklig och entusiastisk när jag var ute och övningskörde igår kväll.
Drömmar väcktes och planer smiddes i mitt huvud,
på utflykter och irrfärder som plötsligt kändes genomförbara.
Och så tänkte att tänk om det här hade varit en helt vanlig junikväll och jag inte alls hade varit sjuk i någon tragisk sjukdom.
Jag vet ju helt säkert att jag inte skulle gått och känt mig lycklig över att jag kunde gå och springa och ta mig fram på egen hand.
Så fungerar det inte.
Jag kanske hade känt mig lika lycklig över nånting annat?
Eller jag kanske hade känt mig olycklig över någonting som,
i det perspektiv jag har nu,
verkar fullständigt banalt och oviktigt?
Eller varför inte bara halvljummen eller småirriterad?
Veta kan man inte.
Jag hörde nånstans att graden av lycka är medfödd.
Kan det vara så?
Fast den har väl ändå varierat genom livet?
Tänker du att vi har en liter lycka med oss vid ankomsten, en del 7 dl, andra kanske 2 liter? Kan det transplanteras tro? Om man har mer lycka än man behöver, alltså livet tuffar på utan några tragiska dikeskörningar, kan man då dela med sig? Vore fantastiskt? Undrar i vilken form? Som gas...lustgas!!