Att se framåt
Äkta dokumentet fick jag av min lågstadiefröken på en klassträff många år senare.
Det där med "Om jag var pojke... " var inget jag hittat på själv utan ingick nog i uppgiften.
Del två rafsade jag ner av inre tvång hemma vid skrivbordet när jag var sådär 13 år.
Jag kände nog att jag behövde ha det på pränt så jag inte skulle glömma bort hur gången var och alla viktiga aspekter på hur barnen skulle behandlas.
Jag chattade nyligen med en ung släkting om vad hon skulle bli när hon blir stor.
Vad tror du jag passar som? frågade hon.
Du ska inte tänka så! sa jag.
Du ska tänka på vad du vill ändra på eller förbättra eller uträtta.
Det frågade aldrig syo-konsulenten?
Jag blev inte snickare.
Jag startade inget barnhem i ett fattigt hörn av världen.
Men vad gör det?
Planerna ändras.
Jag har planer nu också.
För november och december.
För nästa sommar.
För 2010 då jag är väldigt nyfiken på hur det går i riksdagsvalet.
Sommaren 2010 går dessutom jättestor orienteringstävling av stapeln här utanför mitt fönster.
Då ska jag erbjuda logi åt min bästa kusin med familj.
Det ska bli kul.
Bästa kusinen och jag gjorde en uppdelning en gång.
Hon åtog sig att stoppa ökenspridningen och jag skulle ta hand om alfabetiseringen av världen.
Hon åkte till Etiopien och undervisade om marklära och trädplantering.
Jag har alfabetiserat bland vuxna invandrare på mitt lärcentrum.
inget barnhem i ett fattigt hörn, nä så blev det ju inte. Men å andra sidan har du ju ett hörn i kollektivhuset som alltid tycks vara fullt med barn. Ni är sånna barnmagneter du och din man.