#2 -
-
Anne-Marie:
Vad gulligt! Mellanstadiet, va? Du blev ju lärare trots allt, men att du ville vara sträng!?
#3 -
-
jenny:
Ja, du blev ju lärare, jag har mkt svårt att föreställa mig dig som en sträng lärare. Rättvis och rolig snarare, och så klart.....hurtfrisk!! :) En hurtfrisk lärare! Kvinnlig också!
#4 -
-
harpasione själv:
9 år var jag.
Jag ville nog vara sträng så att alla små barn skulle lyssna noga på mina idéer...
Rörande! Redan då fanns genusanalysen och konstaterandet av de konkreta konsekvenserna av skillnaderna. Och det stora hjärtat som reagerade på bombmattorna med det självklara - "att jag kan hjälpa folk i fattiga länder" - och hur du skulle komma dit!
Jag kom själv aldrig i närheten av din skrivstil. När jag numera skriver för hand till gamla vänner, så tror de jag blivit missbrukare. Det har alltså t o m blivit värre. Ingen trodde jag var missbrukare i småskolan. (Vågar man skämta om sig själv som missbrukare på en blogg, tänk om nån tror det!!!)
De konsekvenser våra handlingar har måste ha varit klara för dig om plan B, erkänn Tina! Du visste att afghaner inte skulle hållit måttet. Min kompis Lelle hade två afghaner och dom var alltid som man säger om irländska settrar; dom var 'överjämna' i humöret. Humörsskillnader fanns inte. En min, det var allt. Fast dom skällde nångång minns jag.
Undrar om jag nånsin tänkte i stil med "om jag var flicka, skulle dom aldrig fråga om jag ville stå i mål" (vilket jag fick göra jämnt). Däremot har jag tänkt att jag inte längre kan vara hur ungdomlig som helst i min stil mot kvinnor, det kan missförstås för allvarssaker, vilket så klart är det jag är ute efter, fast inte på det sättet dom uppenbarligen tänker. Ingen förstår mig kanske här, utom mina ungdomskompisar, och de må väl vara hänt. Men så här inspirerar du mig.
Tack för ännu några rader ur ditt liv!
Franck