I rörelse
Jag går på avancerad aerobics.
Jag har haft ett litet uppehåll för att jag känt mig lite klen,
men idag var jag där igen.
Av min aerobicstränare fick jag en kram som var stor och glad
trots att jag kanske inte hängde med i riktigt alla rörelser,
eller ja, hängde med gjorde jag ju verkligen.
Med ögonen.
Och så höjde jag faktiskt på axlarna en gång,
och klapprade med tänderna av upphetsning hela första kvarten.
Det har varit roligt med aerobics varenda söndagskväll sen 1995.
Efter något år köpte jag ett par riktiga aerobicsskor
för att jag började tro att jag nog skulle fortsätta ett tag.
För varje år som gick blev snurrarna fler, armrörelserna allt mer komplicerade och programmen längre och längre.
Fåfängt frågade jag till slut vår tränare vilken nivå vårt program låg på jämfört med grupper på riktiga gym.
(Vi är ju bara en liten hobbygrupp i kollektivhusets motionsrum.)
Avancerad!
Jag kände mig nöjd.
Sen blev armarna klena så jag fick hoppa över de snabba armviftningarna.
När benen började riskera att snubbla gav jag upp.
Tänkte prova om man kunde bli glad av att gå på aerobics
en kväll i sen oktober
med ett hål efter fyra släktingar som gett sig iväg
och ett kompakt mörker utomhus.
Det kunde man.
hej dig Tina!!!Det handlar ju om att glädjas över "det lilla" , " det enkla"...vad rik man kan känna sig då!
Jag har bestämt mig för att inte låta mig tyngas av denna finanskris ( för jag har liksom inga finanser) men jag har , liksom du, en massa finingar i mitt liv!Det är lite glädje...
-Har du liiite träningsvärk oxå? Hed. saknar redan att någon kär glädjespridare åkt bort HELA LOVET!