Nu igen

Drabbas plötsligt av saknad

efter mig själv.


Sitta vid kvällsmatbordet och berätta något roligt som hänt under dagen,

med min röst.

Jag, barnen och Mannen.

I förbifarten bre en macka,

med mina händer.

Lyfta min tekopp och dricka. 


Men det finns inte.


Och det kanske inte hade hänt något roligt?

Barnen kanske inte satt där för de hade annat för sig? 

Mannen och jag kanske kände att vi inte hade något att prata om?

Smöret kanske var slut?


Förstår ni?

Det finns inga alternativa liv,

som man kan sakna.


Det finns bara Nu.


Nu lever jag.

Jag har druckit te till frukost.

Jag har sagt hejdå,

eller i alla fall e-å till barnen och Mannen.


Få se om det händer något roligt under dagen...

#1 - - Anonym:

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det...

#2 - - Franck:

Ahh, och ändå är det så vi känner dig också! Och vanligtvis har du, Tina, gett Epiktetos lilla utsaga, som någon lagt in ovan där, ett ansikte. Han lär ha sagt "Människor oroas inte av tingen i sig, utan på det sätt varpå de uppfattar dem". Och Sokrates dessförinnan "Känn dig själv" - tja, inte känner jag så många som kliver omkring så friskt i sig själv, och utforskar de "valv på valv" som Tranströmer talar om. När jag känner mig riktigt dassig, de perioder i livet som återkommer då och då, då känner jag mig som en usel garderob. Någon knackar på och där var bara bråte, mörker och stillastående luft. Men det beror också på vem jag pratar med! Ola Omma, renskötande same född 1922, säger i Yngve Ryds "Eld - flammor och glöd, samisk eldkonst" ungefär så här (när han presenteras av författaren tillsammans med de andra som gett informationen om konsten att göra upp en eld på längden och tvären): "När du frågar så mycket då minns jag, minnena kommer som en film. Annars när jag bara småpratar med andra minns jag inget särskilt." Punkt. Precis så kan det vara. Och när jag minns och berörs, kan jag få ont och då förstår jag att det gör ont i dig! Få av oss delar din belägenhet och i det ljuset är ditt norrsken starkare, mycket starkare, och ingen av oss behöver lära dig hur du ska ta det, du lär oss hur vi ska ta det. Om vi lyssnar.



Godnatt! / Franck



#3 - - Ylva L:

Ja, jag förstår.



En (annan) god vän sa en gång att en ålderskris kan vara som att efter att ha klättrat upp för en lång stege titta upp och se att det är fel hus stegen står lutad mot.



Jag tror att det stämmer bra för en del. Lite som att springa in i väggar. Man känner inte tillräckligt noga efter hur gott luften doftar, hur roligt barnen haft det med kompisarna, hur rar ens lilla mamma låter på rösten. Eller om det verkligen är bra luft, om barnen har det roligt eller om ens lilla mamma har anledning att låta rar. Man bara rejsar på, full fart framåt - till vad?



För det finns ju bara ett nu.



Denna text blev just nu en av mina favoriter. Påminner om Lina Eklunds bästa texter, men mindre flamsigt. För visst minns du hennes betraktelser?

#4 - - Ylva L:

förlåt Lina, Ekdahl heter du ju.....

#5 - - Anne-Marie:

Det var som sjutton, var det en grekisk filosof som sa det där med hur man har det och tar det!



Jag har alltid tänkt mig att det var typ en utsläpad bondmora med tolv barn i en vindpinad liten byhåla på Västgötaslätten vars make hade brutit ryggen när han förgäves försökte rädda den enda kon från att drunkna i Flian. Tänk er bara den frasen: Håhå jaja, dä ä ente hur en har'et utan hur en tar'et, och så sörplar hon i sig lite kaffe på bit, tar en tandlös tugga av veteskivan och känner sig ändå rätt nöjd med tillvaron.



Man lär sig så länge man läser bloggar, i alla fall den här.