Nu igen
Drabbas plötsligt av saknad
efter mig själv.
Sitta vid kvällsmatbordet och berätta något roligt som hänt under dagen,
med min röst.
Jag, barnen och Mannen.
I förbifarten bre en macka,
med mina händer.
Lyfta min tekopp och dricka.
Men det finns inte.
Och det kanske inte hade hänt något roligt?
Barnen kanske inte satt där för de hade annat för sig?
Mannen och jag kanske kände att vi inte hade något att prata om?
Smöret kanske var slut?
Förstår ni?
Det finns inga alternativa liv,
som man kan sakna.
Det finns bara Nu.
Nu lever jag.
Jag har druckit te till frukost.
Jag har sagt hejdå,
eller i alla fall e-å till barnen och Mannen.
Få se om det händer något roligt under dagen...
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det...