Om det verkligen bara varit jag
Jag hade en Plan B.
Plan A var Mannen och barnen.
Men det är ju inte så lätt
att hitta någon som säger:
Jag älskar dig.
Utan att man frågar.
Som man kan älska tillbaka och för alltid.
Så därför,
om jag inte lyckats vid typ trettio,
så hade jag Plan B:
En lägenhet några trappor upp på Söder i Stockholm.
Många bokhyllor fyllda med många dammiga böcker.
Två långhåriga och mycket intelligenta afganhundar
som går och snusar i bokhyllorna när jag inte är hemma,
och som jag borstar på min minimala balkong på söndagarna.
Jag själv har ett fast jobb i stil med
Intendent på Kungliga biblioteket.
Vi är lite excentriska och hemlighetsfulla,
mina hundar och jag.
Folk på Söder känner igen oss
och undrar mycket...
Helt plötsligt blir jag sjuk!
Va?! Hur skulle det ha gått?
Inte finns det nån hiss i min trappuppgång.
Vad ska jag göra med hundarna?
Ja, och sen är det ju så med afganhundar kära du...de är kända för sin Ointelligens..de är alltså inte så smarta sm de vill verka med sin snoffsiga uppsyn.