harpasione

Den morgonen då jag är frisk igen

skiner solen in genom fönstret.

Jag rullar över på sidan,

reser mig på armbågen,

smeker hans kind och kryper ner under hans täcke.

När det så småningom är dags att stiga upp

svänger jag benen över sängkanten.

Överkroppen bara följer med!

Hur går det till?

Jag minns inte.

Men då minns jag.

På egna ben går jag ut i köket.

Det känns lite som att flyga.

Jag rufsar runt i köksskåp och kylskåp.

Känner lyfter flyttar smakar.

Jag är inte törstig ännu.

Men när jag blir det,

då jävlar,

då häller jag upp världens största glas med kallt vatten och bara bälgar i mig.

Då kan jag väl inte rapa igen förstås?

Jag går in i duschen.

Alldeles själv,

med flinka fingrar,

sätter jag på vattnet, ställer in temperaturen, tar lite schampo,

som jag gnuggar in

lagom hårt och länge.

Jag känner på hela min friska kropp

med bara tvållöddret emellan.

Till frukost äter jag

stora

knäckebrödsmackor

med smör och hushållsost och gurka eller tomat.

Och så dricker jag starkt te med mjölk,

som jag doppar mackorna i ibland.

Barnen kommer upp.

Solen skiner fortfarande in genom fönstret.

- Är du frisk nu, mamma?

- Ja, nu är jag frisk!

Så fort vi passerar varandra

rör jag lite vid dem.

Jag cyklar till jobbet.

Klart att jag cyklar,

till jobbet.

Kliver in och ler,

och säger att nu är jag här igen!

Min nya kollega,

som jobbar istället för mig,

han kan sitta lugnt.

Jag kommer inte att vara här varje dag

hela dagarna

så här i början

har jag en del annat jag ska göra...

Att jag skulle bli frisk?!

Ingen säger att det är möjligt.

Jag kanske inte tror att det är möjligt.

Men jag vet

att det inte är

omöjligt.