harpasione

Vad mycket enklare och roligare livet skulle vara om jag kunde prata.

Å andra sidan, vad väldigt svårt och tråkigt det skulle vara om jag inte ens hade min datorröst.

Att umgås innebär ofta att prata och att äta.

Äta är gott och prata är trevligt.

Men inte samtidigt numera.

När jag äter ska jag inte humma och nicka,

och allra minst skratta.

Det blir bara hosta av.

Inte mat i lungan. Fy!

Sen kan jag umgås.

Prata - gärna,

men det blir som det blir.

Det tar lite tid att skriva det man vill säga.

Sen klickar jag på texten och syntetiska rösten Emma läser upp det med varierande kvalitet på intonnationen.

(Jag har nyss fått Emma uppgraderad så nu kan hon säga kikärtsbiffar,

istället för ki-stjärts-biffar, som gamla Emma sa.)

Jag försöker klicka i en paus i samtalet men ofta avbryter man ändå någon.

-Vänta, nu sa hon något!?

Så kommer min kommentar till ett ämne resten av sällskapet lämnade för några minuter sedan.

Socialt obegåvat,

men det är Emma, inte jag.

Jag gillar att umgås ändå.

Jag lyssnar.

Skrattar.

Jag har ju pratat väldigt mycket redan.

I åratal.

Babblat och babblat.

Goda vänner säger tillräckligt mycket klokt på egen hand.