I nattens mörker
en ganska bra natt
väckte Mannen bara en gång
halv två
för den vanliga gissningsleken:
gäller det fötterna? Armarna? Huvudet? Täcket? Kudden?
Ja, kudden!
Han bullade upp under kudden så vinkeln mellan hakan och bröstet minskade lite
lättare att svälja, hosta, andas
å andra sidan kan jag få ont i nacken
det fick jag inte inatt
jag sa ju ganska bra natt
före halv två hostade jag
slumrade
tänkte på bloggen
lyssnade på Mannens andetag
kan han sova trots hostan?
Sedan sov jag i två långa sjok till halv sju
och armen som låg lite, lite i kläm vid sidan domnade inte bort
sa jag inte ganska bra
en riktigt bra
ser jag 23:23
önskar att jag ska bli frisk
sover
väcker inte Mannen
vaknar till frukostbestyr
en riktigt dålig
ser jag 1:11, 2:34, 3:45, 4:56
innan jag sovit en blund
känns det som
Mannen blir väckt tre gånger
jag ber om helt nya saker som är skitsvåra att gissa
lyfta axlarna för att skulderbladen ligger i kläm så armarna nästan domnar
jag tänker paniktankar om dålig andning och koldioxidöverskott så om jag mot förmodan nånsin somnar vaknar jag förmodligen aldrig mer…
Det låter långt ifrån trevligt att ligga och ha såna tankar alldeles ensam i natten. Å andra sidan, eftersom du själv sa det först, så måste jag säga att om jag skulle lämna det här livet skulle jag hellre somna och inte vakna än att krascha med bilen eller bli nerslagen av nån galning på stan med kniv. Jag är inte rädd för döden, bara för hur den ska komma. Sedan, när man väl är där, tror jag helheten ter sig annorlunda. Då inser man att ingenting slutar och att det värdsliga bara är en del av alltet. Och då blir det inte lika förfärligt. Iallafall inte lika förfärligt som jag kan tänka mig att det ter sig i mörkret och ensamheten i natten.
...men tro inte att jag saknar dig mindre för att jag tror som jag gör...
KRAM