harpasione

Jag har min smärta som i en liten ask.

Locket stängt.

Jag tror jag kanske sitter på den

i permobilen.

Jag vet vad jag har i min ask.

Då och då har jag kunnat slänga ut något

som torkat och förbleknat.

Då och då kommer det något nytt.

Ibland gläntar jag på locket

och tårarna strömmar.

Ett lock över sin värsta smärta har väl de flesta?

Men jag har mött en man en gång

som jag tror hade hela sin smärta

utsläppt i hela kroppen.

Han kom till mitt jobb.

Mitt jobb är en underbar plats

dit alla vuxna som vill lära sig något kan komma och fråga.

Mannen behövde lära sig två ord på engelska

för han skulle skriva ett brev till en fond

som skulle kunna ge honom viss ekonomisk kompensation för hans lidande.

Han hade suttit i koncentrationsläger.

Han darrade i hela kroppen.

Han hade varit fosterbarn i Sverige efter kriget.

Han började gråta strax efter att han sagt hej.

Han hade blivit mobbad i skolan.

Ännu mer hann han berätta på en liten stund.

Jag hjälpte honom med de engelska orden

och önskade honom lycka till med brevet.

Jag har tänkt på honom många gånger.

Jag har undrat varför inte alla som suttit i koncentrationsläger är som han?

Jag tänkte att det borde de vara.

Hur kan det finnas sansade läkare och folk som åker runt i skolorna och berättar,

fast de suttit i koncentrationsläger?

Hur kan folk med allvarliga muskelsjukdomar sitta och fnissa i sina permobiler?

För att de har en liten ask.

Jag har önskat att jag hade lagt mannen i besökssoffan,

klappat hans kind,

bett honom blunda.

Att jag kunnat sopa ihop all hans smärta,

som man sopar smulorna av köksbordet,

baka ihop den till en boll,

lägga i en plastpåse och knyta igen hårt.

Sist en liten ask.

När han öppnar ögonen och sätter sig upp är han avslappnad

och tar asken i famnen.

Tårarna får torka.

När han vill kan han öppna asken,

lyfta påsen med nypan

och betrakta sin smärta genom plasten.