Det blir natt

Min instruktion till assistent som just lagt mig i sängen med hjälp av taklyften:


" Lyft mitt huvud för att få bort selen.
Dra bort lyftselen medan du håller emot mig. Det gör inte ont.
Lägg teddyt under överarmarna och armbågarna längs med kroppen.
Böj upp mina ben. De kan vara stela så du får ta i ordentligt. Det gör inte ont!
Ställ fötterna nära rumpan och brett isär så knäna kan luta mot varandra.
Lägg vänster hand nedanför magen och räta ut fingrarna.
Lägg på lakanet.
Lägg höger arm ovanpå lakanet och handen på den andra handen. Räta ut fingrarna.
Lägg på filten.
Ge ögondroppar vid behov. De ligger på byrån eller på datorbordet.
Rätta till kudden. Oftast behöver den dras en aning uppåt. "



Ett finger kan ligga över ett annat finger

så nageln skär in i det andra fingret.


En axel kan hamna en centimeter för högt.


Trosorna kan åka upp över ena skinkan.


Om en arm tynger på magen mår jag lite illa.


Täcket kanske missar vänster axel och då fryser jag i hela kroppen.


Prova en kväll att slänga dig ner i sängen

och somna utan att röra en fena.

Om du till äventyrs känner att du tvunget måste röra någon kroppsdel

ska du förklara för någon annan vilken del det rör sig om

och hur den ska flyttas.

Utan att prata.


Jag kan vrida huvudet från sida till sida.

Skön omväxling.


Jag kan vifta med fötterna. 

Med möda.

Om de ligger för nära varandra och blir lite svettiga

fastnar de ihop och jag får försöka några gånger

och stöna

för att flytta den understa och lägga den ovanpå.

Väldigt skönt när jag lyckas.


När det det mesta blivit rätt

bemästrar jag resten

med mental kraft.


Om jag fryser på en axel

känner jag inte efter där

utan på foten,

där min varma vetekudde ligger.


Till slut sover jag gott.

#1 - - Gudrun G:

Vilken oehörd tur att du kan kommunicera via datorn!! Och vilket stöd DU är för dina assistenter och för vården överhuvudtaget!! Det hjälper förhoppningsvis alla de som behöver mycket hjälp, men som inte har något tydligt sätt att medela sig på. Vilken fasa att inte kunna tala om att det gör ont, att det skaver eller att man ligger obekvämt. Du är som ett enda stort bildningsorgan. Tack för det.

Kram Gudrun

#2 - - Zorro:

Jag måste träna min mentala kraft. Jag brukar ligga på vänster sida när jag ska somna. Har kommit på att det kan vara lite svårt att få täcket att sluta tätt nedanför kudden på den sidan. Följdaktligen är det den vänstra skuldran som all min uppmärksamhet fästs vid... och mycket riktigt: det känns som om det drar lite kallt där och jag fryser i hela kroppen!

Jag misstänker att det är ganska sällan som det är den minsta öppning där och ska redan i kväll rikta uppmärksamheten mot den varma ombonade magtrakten :)

Tack för inspiration!

#3 - - Isabella:

Man justerar sitt tänkesätt på nåt vis. Jag tycker det går rätt snabbt om jag kommer uppför trappan på fem minuter. Tiden utnyttjar jag till att fundera, pejla läget och ropa saker åt min familj. "Det är JÄTTEDAMMIGT under sofforna! Ta undan skorna, jag kan snubbla på dom!" Effektivt.

#4 - - Anonym:

hej

jag läster det du skriver, tänker, känner igen vissa delar, ibland fattar jag ingenting av din lust och ork men är tacksam över min förmåga att starta datorn och kunna knappa fram dig. Utan hjälp.

Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, men livet suger när det är nov och livet sjunger av lycka när det är den första vårdagen och solen lyser med värme i ansikte. Oavsett, är man en människa med värdighet och känslor. Tack tack tack kära du, för det du gör för vår skull. Lyfter slöjan från våra ögon och låter oss se vad vi vill se. Jag minns dig från när våra barn gick i samma skola. Idag är jag glad över att du är du och ingen annan . Många kramar till dig och din man och alla dina underbara barn.