Kretslopp eller backhopp?

När jag ligger på uteplatsen

hör jag varje tugga talgoxen tar från kokosnöten.


De låter så små.


Jag tänker på hur det skulle vara att leva med ett ständigt hot om att bli uppäten?


Se sig om så fort man stack näsan utanför lägenheten.


På väg till jobbet kunde något

dyka ner,

dyka upp eller fram,

sätta tänderna i en,

och äta upp.


Det är inte många människor som blir uppätna.


Många talgoxar.


Förutom att det säkert gör väldigt ont när någon biter sönder en,

känns nog instängt att bli svald hel också,

så är det en ganska fin död.


Man kommer ju liksom direkt in i,

och blir snabbt en del av ett annat liv,

där man kanske slipper vara rädd och leta kokos hela tiden.


Varför ska man vara så kär i sitt eget?


Min bästa kusin och jag brukade diskutera hur det skulle vara bäst att dö.

Om man fick välja och om man ändå måste.


Hon skulle vilja passa på att åka nedför en backhoppningsbacke.

(Säker död?)


Jag sa nog att jag ville frysa ihjäl,

utmattad och vilse i fjällen.


Fast jag kanske ändrar mig...

Uppäten verkar spännande.

#1 - - Ylva L:

Som sagt är en av de få gånger jag trott mig nära döden varit i ert badhus. Jag trodde verkligen jag försvann för alltid där i vattnet. Det var sådär.



Men att bli uppäten är, förutom smärtan, en vacker tanke. Vi ingår ju alla i kretsloppet, men det går lite fortare att bli del av någon annan om man blir uppäten.



Du är och förblir en fantastisk tänkare.



Men vad är sydossetisk? Står inte i NE.

#2 - - HME:

En annan tanke som återkom under tonåren var möjligheten att ha ihjäl någon grym diktator på vägen. Fanns det inte fler såna förr? Nu är det Mugabe och Nordvietnams Kim Jong Il eller om det är hans son och de där i Kambodja.. Hela Europa är demokratiskt (utom Vitryssland), hela Latinamerika, större delen av Afrika (rätt?), en stor del av Asien. Kina framhärdar med sitt enparti och de är väl nästan en femtedel av världen förstås. Men rätt var det händer det något där också. Ska vi slå vad om hur långt tid det tar innan de på försök tillåter fler partier i någon delstat? Vad kan man satsa i ett vad på en blogg? Kanske en dikt - en haikudikt? Jag lovar att leverera en haikudikt hit om någon annan kommer närmare i gissning. Min gissning är fem år (= 60 månader). Man får inte ha samma antal månader som någon annan. (Den som kommer närmast slipper dikta..).

Är du med?



Mvh HME



#3 - - Gise:

Frysa eller drunkna!

Sägs vara bedövande smärtfritt,

man lär dessutom hinna tänka vackra tankar?

Att bli uppäten inifrån är inget vidare.

Tack för dina tankar! Gise

#4 - - HME:

Burma, menar jag, inte Kambodja.

#5 - - Jenny:

Jag har alltid tänkt att jag vill "dö som en hjälte". Så fånigt egentligen. Men jag hade nån idé om att det skulle vara lättare om man visste att man liksom dog för att man gjorde en hjälteinsats. Något som betydde mycket för många människor, så att det gick att se det goda på nåt sätt. Låter helknäppt va? Fast jag tycker att du gör något för många människor, som är en hjälteinsats!

#6 - - O:

Nu har det varit så mycket tänkvärt du tagit upp att jag försökt ta mig en rejäl funderare. Jag är uppvuxen med aftonbön "Gud som haver barnen kär..." och när livet känns svårt och eländet hopar sig så blir det en aftonbön och en bön om att få hjälp att hitta en lösning på det problem som för stunden känns värst. Nästan som ett samtal med Gud. Jag vänder och vrider på allt som känns tungt och hopplöst. Försöker hitta svar och lösningar. Kanske komma på något positivt. Ibland hjälper det.

Det finns guldkorn även i trist vardag. Din blogg. Dina vackra naglar- gröna eller röda- gör mig glad. Din mysiga position på uteplatsen, helt underbar, känns så lugnt och rofyllt som du beskriver.

Men hur jag vill dö det har jag inte klurat ut än. Snabbt och smärtfritt om jag får önska. Ändå vill jag ju hinna fixa och ordna en del för mina kära. Så jag vet inte hur det skall lösas. Helst inget som äter upp mig. Varken utifrå eller inifrån.

Ha en riktigt bra dag i solskenet. Stor kram. Var rädd om dig!

#7 - - Helena:

Jag har en bekant som kanske inte direkt vill bli uppäten, men när han dör är hans högsta önskan att han ska sluta som åtel åt en lammgam. Det är en lockande tanke.

#8 - - Mattias Sigurdsson:

Då ska jag ta tillfället i akt att dela av mig av min drömda död:



Att stöta på en puma på någon vandring i bergen här nära, i Chile där jag bor. Gärna en hona. Komma emellan ungarnan och henne kanske. Hon går till attack och jag begriper naturligtvis vad klockan är slagen, eftersom jag själv har drömt fram situationen. Likväl drar jag stiligt min slidkniv. Ångrar kanske litegrann min fåfänga som fick mig att köpa ett litet elegant sameslöjdalster istället för en effektiv bowievariant. Men what the heck, ska man dö så ska man... Men jag ska ha med henne på resan! Så hon kommer emot mig med några skrämmande snabba språng och är över mig på något ögonblick. Hon gör sitt snabba värv och det är liksom inte mycket att resonera om, men kniven ska hon ha i hjärtat för det. Snart ligger vi flämtande bredvid varandra och dör tillsammans utan att ens orka säga morgens eller morra. Vad allt kan väl blickar dock ej säga? När vi svävat iväg som de dimmor vi förvandlats till sänker sig istället kondorerna och snart ligger vi i talgoxarnas, förlåt kondorernas, magar. Våra efterlevande får ett helvete. För mina startar blankettifyllningen som ska förklara det hela och garantera dem arvet (fast jag kanske inte hinner tjäna ihop några rikedom tills det är dags) ... och pumaungarna går svältdöden till mötes. Men det behöver vi nu inte bry oss om under vår klättring på de himmelska ackorden. (Stjärnljus som strängar.)

Om det går på det viset inom överskådlig tid hör jag av mig till dig på ena eller andra sättet. Promiss, Tina. Örebro, jag minns adressen.