Min kropp och jag

Nu händer det saker med min kropp.


Senaste veckan har benen blivit svagare.

Att jag känner det så väl kan bero på att jag bytt till ett par stadigare och tyngre tofflor för att stå stadigare i stålyften.

Jag kan inte styra mina fötter på fotstöden längre.

Jag kan inte alltid få upp fötterna på stålyften.


Nacken är också tröttare.

Orkar inte en hel dusch utan nackstödet.


Jag får inte panik.

Jag blir inte ledsen.


Jag har redan börjat flytta ut ur min kropp.

Jag flyttar upp i huvudet.

Där har jag min hjärna och mina sinnen.


Vården och omsorgen om min kropp överlämnar jag åt andra.

Armén och assistenterna.

Om jag inte lyfter fötterna gör de det.


Efter varje fysisk försämring har det hittills kommit en förbättring

i form av ett hjälpmedel eller mer assistans.


Kroppsdelar är nästan till mindre besvär när de inte förmår någonting alls

än när de kan röra sig lite.


Mina ben har varit vackert muskulösa tills nu.

Nu börjar de falla ur.

Mina armar är spensliga och rödflammiga,

mina axlar knotiga,

min hals senig och sned,

mina fötter svullna.


Min mage tittar jag ned på ibland.

Min mage är slät och vacker,

vackrare än någonsin tror jag.


Trots kroppen

äter och dricker jag

andas jag

kommunicerar jag

skrattar och gråter jag.


Det räcker.

#1 - - Ylva L:

klapp på magen, kram, massage på arm och ben, vill prata med hela kroppen - häng i, hjälp till, var med



det är ju bra att du kan avstå en del av de mekaniska förmågorna din kropp hade men inte har



men de andra! din kropp måste fortsätta ta hand om din själ, andas, pumpa runt ditt blod och ge din hjärna energi nog att uppleva och förmedla



Hälsning till Harpasiones kropp: häng i!

#2 - - Wettexvarlden:

Du har en väldigt vacker hjärna, det är inte fy skam det! Och du är nog den modigaste människa jag "mött"!

#3 - - Åsa Botshinda:

Kroppen är ju verkligen en skal, ett verktyg åt hjärnan. Allt lever därinne, helt ogripbart, kroppen faller medans du själv bara kan se på och fundera över det...vilken tur att det inte var tvärtom, det hade ju inte funkat ändå. Tänk om alla fattiga,gamla och folk förr i tiden som var sjuka och inte kunde kommmunicera haft en modern dator så människor omkring dom hade förstått att de hade sin värdighet kvar, även om kroppen inte hängde med.

det är svårt att uppskatta saker när man inte erfarit något mycket värre. Det var väl därför jag var livrädd för nattfjärillar som liten. Nu berör det mig inte. Det är mycket som inte berör mig nu.Inte för att jag är sjuk men människor omkring mig försvinner och förolyckas, jag får mina egna varningar om hälsan och jag kämpar med tiden som så många andra. Jag har tur att arbeta med det jag brinner för och jag försöker bara vara en bra mänsklig förebild för mina barn. Med fel och brister. Man får försöka respektera att alla är olika individer som ändå måste samsas tillsammans.Inte minst i en stor familj som min egen....

Nu är det sportlov och barnen ärhemma.Vi ska snart gå till affären och köpa semlor! Har du ätit någon ännu? jag brukar äte såmånga som möjligt under denna säsong,liksomi december äter jag luseebullar och glögg såofta sommöjligt.Det är väl att ta vara på dagen!!

Vad har du för mailadress ? Min föörra hotmail adress brakade ihopoch jag förlorade din adress.Tänkte skicka några bilder!

Jag tänker på dig, inne i våra huvuden fungerar våra tankar och känslor på samma sätt, följ med mig i tanken när vi köper semlor...

Vårsolen värmer oss snart!

Kram Åsa

#4 - - Gise:

Jag får inte panik.

Jag blir inte ledsen.

Just de orden är trösterika.

Kram från Gise





#5 - - O:

Du skakar om oss ordentligt och får oss att tänka. Hur kommer vi själva att klara oss om vi blir sjuka? En bra förebild är du. Använder de hjälpmedel som finns och är nyfiken på att prova nya tekniska lösningar. Tack för allt du delar med dig av till oss. Även det som är sorgligt och svårt.

Ha en bra dag. Kram!

#6 - - Helena:

Jag kan på sätt och vis förstå det där med att det kan vara lättare när en kroppsdel inte förmår något alls. För då har man slutat hoppas att den ska klara minsta lilla, eller? Fast å andra sidan kan jag inte alls förstå det. Även om man bara kan lyfta armen 5 cm en gång på två veckor så är det ju ändå något. Om kroppsdelen slutat fungera, hur ska man då kunna ha något hopp om förbättring? Även om man bara kan lyfta armen 5 cm en gång på två veckor så är det ju ändå något. Hur kan man orka leva om man innerst inne inte har något hopp om bättring?



Du är en förunderlig kvinna Tina. Det vet vi alla, men jag kan inte sluta att beundra dej. Jag kan inte heller sluta hoppas att det som drabbat dej bara är en enda lång och utdragen mardröm.

#7 - - Mattias Sigurdsson:

Så vackert, Tina.

Jag letade efter en aforism till ett av mina korsord igår, och sprang på ett par av Wayne Dwyer eller vad han nu heter, Mr Älska dig själv. Jag använde det inte, men tänkte sen att jag kanske lagt det på minnet för att kunna överbringa det till dig. Fast du möjligen redan har kommit till insikt om detsamma:



"Tänk inte på dig själv som en kropp med en själ. Tänk på dig själv som en själ med en kropp."