harpasione

När jag ville lära mig spela saxofon gick jag till kommunens kulturskola och frågade om jag fick låna en saxofon.

Det fick jag.

På biblioteket lånade jag Spela saxofon Del 1.

Terminen efter skulle man starta ett försök med kurser för vuxna på kulturskolan,

och jag tyckte det var bra att få tid att öva lite själv först.

Kursens första träff.

Fem deltagare och en stor, stor saxofonmagister samlade i ett litet rum som ångade av spänd förväntan.

Det stod snart klart att vi till att börja med skulle dela upp gruppen i en för rena nybörjare och en för de som spelat lite mer.

Ambitiös som jag var ville jag förstås hamna i Avancerade gruppen och bredde jag på om hur jag övat varje dag i ett halvår och kunde spela O Helga natt...

Jag lyckades!

Vi avancerade skulle gå ut i ett annat rum så jag grep tag i handtaget på min svarta väska och lyfte.

Alla de ömtåliga mässingsdelarna skramlade ut över golvet.

Tyst.

Tills magistern med domedagsröst sa:

- Sådär gör man bara en gång.

Med armsvetten pulserande rafsade jag ihop delarna och snart stod vi där och skulle ta våra första toner.

Men först ska man sätta ihop saxofonen.

Jag tittade på han till vänster.

Hehee, han sätter munstycket upp och ned.

Jag tittade till höger.

Va, hon sätter ocks...?

På några få svarta bråkdelar av en sekund insåg jag

att jag hade spelat med munstycket upp och ned i ett halvår.

(För er som inte känner saxofonens byggnad så väl kan jag berätta att om man vänder på munstycket får man det vibrerande träröret mot framtänderna.

Om man inte viker in överläppen...

Jag kan vara ensam om den här speltekniken i hela världen.)

Nu hade jag ett val,

och det måste göras snabbt:

diskret vända på munstycket, låtsas som ingenting, och hoppas att det skulle gå ändå

eller

säga som det var.

Med en snabb tanke på hur jag brett på om min förmåga, och hur pinsamt det skulle bli om jag nu med rättvänt munstycke, inte skulle få fram en ton, sa jag:

- Oj, jag har visst spelat med munstycket upp och ned!

Tyst.

Igen.

Min hjärna brann.

De andra svalde väl en eller två gånger för att samla sig,

och tänka ut något snällt att säga.

Ja, sen vände jag på munstycket och det gick ju väldigt lätt att spela.

Via en bekant till en bekant som spelade i saxofonmagisterns storband fick jag senare höra att han bett hela storbandet vända på munstyckena och spela.

Ingen fick fram en ton.

Undrar om han berättade var han fått den konstiga idén ifrån?

Min första offentliga publik fick jag på Centralstationen i Borlänge.