Vad hönor behöver

Köpte ägg idag,  

från burhöns med


sittpinne,

värprede

och sprättyta.


Börjar genast tänka på min egen, och andras, tillvaro i de termerna.


Min bur har stundom känts som ett enda stort värprede

med tre kläckta kycklingar som flaxar fram och tillbaka,

några sittpinnar här och där,

men väldigt lite sprättyta.


Men nuförtiden,

när familjen gått hemifrån

och alla morgonbestyr är avklarade

och inget hjälpmedelbesök är inbokat,

då har jag sprättyta.


Pensionärer, de har puttat värpredet över burkanten,

satt upp några extra sittpinnar

och har hur mycket sprättyta som helst.


Sittpinne och värprede,

det är så fundamentalt och oundvikligt.

Det ser man till att ha.


Men sprättyta!


Det känns verkligen skönt att det är något som hönor kräver för att vara produktiva.

Ett faktum att luta sig mot.


När man själv känner att sprättytan bara finns på nattygsbordet,

eller på vägen mellan hemmet och soprummet.


Om jobbet kan räknas till sprättytan ska man vara glad.


Det är lätt att fylla den sprättyta man har

med så mycket att man inte får plats att sprätta längre.


Har du sprättyta?


Har du tillräckligt med sprättyta?


Och framför allt -


sprätter du?

#1 - - Jenny:

Jag tror sprättytan är lite suddig faktiskt,,,,jag får nog fundera lite på det där.

#2 - - Gudrun G:

Spännande det där med sprättyta, vad den används till, är det alltid bra? Om det bara finns sprättyta,inget avstamp? Är det värst? Blogga lite mer om hur du tänker själv.

Det du skrev om att inte vara sjuk, inte känna sig sjuk, identifiera sig som sjuk är riktigt hälsosamt. Jag blir mer och mer imponerad över tankens kraft,att det inte är hur man har det utan hur man tar det som påverkar livskvaliteten.

#3 - - Anette Fjärrstrand:

Sprättyta?! I mitt liv tolkar jag det som den egentid jag själv har - bara för mig själv, när ingen annan gör anspråk på min uppmärksamhet utan jag kan köra på i mitt eget tempo med just de grejerna som bara jag älskar att göra. Tyvärr är jag dålig på att ta för mig och skapa sådana sprättytor - men övade lite under 2008 och hoppas att det ska bli mer sånt under 2009. Annars tycker jag att jag sprätter omkring och servar familjen och alla andra hela tiden, så jag inte hinner med min egen sprättid... det är väl lite mer acceptabelt att sprätta så än att tänka på sig själv, är det inte?

Intressant vinkling på ditt inlägg som tål att tänkas på ... jag är ett stort fan - gillar skarpt hur du skriver ned dina tankar.. Ha en bra dag - Anette

#4 - - cruella:

Jag har nog alldeles för mycket sprättyta! Är en självupptagen och excentrisk höna på det hela taget. Inte på ett sätt som är intressant för andra kanske; jag ägnar mig mest åt mig själv.



Fast jag har ruvat fram tre ganska lyckade kycklingar och tuppen verkar otroligt nog ganska nöjd han med.

#5 - - Lisbeth:

Jag och Börje skrattade så tårarna rann av ditt inlägg. Tack för underhållningen.

#6 - - Gise:

Jag har haft förmånen att sprätta fritt men efter igår, då jag besökte min läkare, inser jag att det bara är en uppvisning. Tupparna applåderar och hönorna kacklar i försynt beundran. Jag bara låtsas hitta ett korn nu och då men vet att sprättytan inte finns längre IRL.

Men i sinnet sprättar jag vidare, rustar mig ett rede och mumlar på en vers från barndomen: Låt mig sitta på en pinne...i ditt minne...eller hur den nu gick.

Jag är så glad över dina formuleringar, dee sätter konturer på mina egna tankar.

#7 - - Anonym:

Jag har haft förmånen att sprätta fritt men efter igår, då jag besökte min läkare, inser jag att det bara är en uppvisning. Tupparna applåderar och hönorna kacklar i försynt beundran. Jag bara låtsas hitta ett korn nu och då men vet att sprättytan inte finns längre IRL.

Men i sinnet sprättar jag vidare, rustar mig ett rede och mumlar på en vers från barndomen: Låt mig sitta på en pinne...i ditt minne...eller hur den nu gick.

Jag är så glad över dina formuleringar, de sätter sprätt på mina egen tankeyta.

#8 - - Gise:

Sorry, det blev många nu... Gise

#9 - - O:

Låt mig sitta i ditt minne

På en liten, liten pinne

Men om pinnen blir för kort

Glöm mig ändå inte bort



Så tror jag det var och det känns som passande med tanke på sprättutrymmet. Många som sprätter runt glömmer kanske de allra närmaste och vill bara ha större och större plats för sig själv. Jag tror att lagom är bäst. Men vad som är lagom måste jag fundera lite på.

#10 - - Mattias Sigurdsson:

Ode till den naturliga hönan



Mer och mer älskar vi Dig, Du naturliga varelse.

Du opreparerade, ogödda, i förtid icke anrättade!

Du som icke låter de nya formgivarna

stympa Din röda kam och Dina ärvda haklappar!

Du olönsamma mindre enhet, Du magra återstod,

hur rikligt lönar Du oss icke!

Du som i frihet sprätter och krafsar

och endast tillfälligt, vid dåligt väder,

buras in!

Du som själv drar maskarna ur jorden

och på Din nattpinne själv skrockar Dig till ro!

Hur kär, hur hjärtanskär är Du oss icke,

Du in i döden sega, men fullt ätbara

lilla fjäderfä!



... skrev Werner Aspenström i sin diktsamling Ordbok som kom ut 1976