Ars Moriendi

Den som dör innan han dör,

han dör inte när han dör.


Den som sa så menade att man kan lära sig att dö,

medan man lever.

Om man gör det

dör man inte den eviga döden

när man dör den jordiska döden.


Det är sant för det hörde jag på radion.


På medeltiden när Ars Moriendi skrevs var det ju kyrkan och Gud som styrde över döden,

men vem vet om det ligger något i det fortfarande?


Att lära sig dö innan man dör,

så att man inte dör när man dör?


Tänk på det du,

du som ska dö.

#1 - - Lena:

Måste erkänna att jag inte fattade dagens inlägg...

#2 - - harpasione själv:

Inte jag heller.

Men googla på Ars moriendi först och lyssna sen på tendens i p1, serien om typ sista vilan, avsnittet om likpredikningar alldeles på slutet. Väl förborgad ligger sanningen...

#3 - - Alvis Wile:

Det är inte så konstigt. Döden är den största av desillusioner. Den som lär sig att genomskåda illusionerna - alltså bjuder in desillusionen (vilket inte på minsta vis bör förväxlas med att bepansra sig med cynism) - är väl rustad för döden. Som blott är kroppslig, enligt vad de visa förtäljer. Själen vandrar vidare.

#4 - - Alvis Wile:

En annan tolkning, som nog egentligen betyder samma sak, är att låta Egot dö medan man är i livet. Att uppge identiteten, alltså. Vilket är vad som sker när man ger upp de illusioner man uppfostrats med. Våga släppa på ideal och nedärvda föreställningar, i förvissningen om att det Sanna jaget - som alltså inte är egot - tar ett nytt och bättre grepp på sakerna. Det är som när man gräver i jorden; ibland måste man ta nytt grepp.

Precis som Harpasione själv så klokt sa i 180-gradersinlägget för någon månad sedan. Det handlade som jag tolkar det om detta.

#5 - - Gudrun G:

.....eller så lever man så mycket man orkar och så gott man kan medans det pågår för sen är det för sent.

#6 - - Alvis Wile:

Många lever som Gudrun föreslår. De holkas ur medan de lever. Antingen väljer man desillusionen, eller så väljer desillusionen en. Det är vad jag tror.

#7 - - ewa:

Många lever som Gudrun föreslår. De holkas ur medan de lever. Säger Alvis Wile, men jag undrar med vilken rätt? För även det sanna jaget kanske vill leva mycket och gott. Vi är väl som människor oerhört komplicerade att det sanna går ihop även med det som är mindre sant?

Är det tanken om det eviga livet som gör att man vill lära sig dö när man lever? Det är onekligen så att du får oss att tänka efter, harpasione!

#8 - - Alvis Wile:

Mm... Jag kan ha tolkat Gudrun fel. Jag tolkade det som en uppmaning att skjuta medvetandet om förgängelsen ifrån sig och leva som om denna inte funnes. Jag tror att upplevelsen av nuet blir än starkare om förgängelsen finns med i bilden.

#9 - - Kaa:

Rätt eller fel? Eller bara olika?

Tycker som Gudrun. Tiden är alltför dyrbar för att inte använda fullt ut och på bästa sätt. Framtiden (döden) kommer tids nog ändå, utan att man tar ut den i förskott.

Och - Harpasione - jag tycker om din blogg. Läser den nästan varje dag, även om jag nästan aldrig kommenterar.

Kram/Kaa

#10 - - Anne-Marie:

Ars Moriendi, vilken grej! En handbok i konsten att komma ordentligt fram till himmelriket även utan bistånd av en gudsman vid dödsbädden. Borde varit en kioskvältare på sin tid, 60 år efter digerdöden. Behöver vi något likartat i dagens sekulariserade samhälle? Tja, det beror väl alldeles på vad man tror ska hända efter döden. En vägbeskrivning till den där uteserveringen där du ska träffa din mormor och jag min lille bror vore onekligen bra att ha...

#11 - - Alvis Wile:

Ewa: ja, så är det naturligtvis, att tanken om det eviga livet ligger bakom. Om vi tror att förgängelse betyder intighet, då blir förstås döden en hemsk tanke som vi gör allt för att skjuta ifrån oss. Om vi däremot lyckas öppna våra sinnen för tanken att död blott är förvandling, och att livet fortsätter i en annan form, då öppnas tryggare perspeketiv. Själv valde jag helt rationellt, halvt på skämt, att ta till mig tron på själavandring för några år sedan, just för att jag insåg att dödstanken skulle framstå som mindre ångestfylld då. Och livet mindre dramatiskt. Men sen har livet fyllt på med erfarenheter som pekar i den riktningen, alltså att dödsriket är en loge där vi får vila ut, sminka om och byta kostym... innan nästa entré. Men det är min tro, och var och en blir som bekant salig på sin egen.

Vad gäller vägfinnandet på andra sidan så har jag förstått det som så att vi är utrustade med förträffliga autopiloter. Vi hittar dit och dem vi ska.

#12 - - Mari:

En dikt att filosofera över:



Rymden brinner middagsklar.

Skuggorna stå korta.

Underligt att allt blir kvar,

när man själv är borta.



Eller tänk om det är vi

som blir kvar och världen

blott en syn som drar förbi

över huvudgärden.



Skog och äng och berg och sjö,

skyarna som välva,

intet märker att vi dö.

Märka vi det själva?



Äro vi som leva här

bränsle eller flamma?

Liv och död, kanhända är

det i grund detsamma.



Bo Bergman

#13 - - Mari:

Och en till:



Du frågar om döden. Jag ser den

som en källa, en annan jord,

det som finns här men där är mera

exakt,

klarare, tåligare, hemlighetsfullare.



Bo Carpelan

#14 - - Alvis Wile:

Precis!

Vilka underbara dikter, jag kände inte till dem.

"Liv och död, kanhända är det i grund detsamma." Samma tanke som i taoismen, yin och yang... motsatserna är samma. (Även Dan Andersson kom till samma slutsats.) Det är därför den verkligt stora tryggheten blott går att finna i det som är otryggt. Ångest befriare. Men det kräver en hel del övning för att våga gå ut på den till synes tunna isen. Det är dömt att misslyckas många gånger. Kanske hela liv igenom!

#15 - - Franck:

Fina dikter! Och vilket levande ämne- idag stod jag med annan förälder och dotterns klass på Ullavi Klint (och såg ut över mellansverige, fastän det duggade och var lite grått), då han plötsligt berättade att han nyss sett om en Stefan Sauk-grej. På 1900-talet hade Stefan Sauk nåt program som varken han eller jag egentligen fattade så mycket av (Sauk filmades på por-avstånd = väldigt nära och pratade om allt möjligt). I en av dessa flåsade han in i rutan och sa; "Hej, det är jag som är herr Cancer. Först när jag kommer börjar folk att leva. Varför börjar dom inte leva innan jag kommer?" När han berättade det sådär bara, slog det mig hur sant det var (och Sauk lyftes från billig Hamilton-skådis till andra höjder, i mina ögon). Det betyder inte att det är svart och vitt - att jag aldrig levt; men kanske kan man vara smådöd i perioder. Betyder det att man kanske bara smådör sen?



Jag ska läsa om ars moriendi. Glad att vara tillbaka i ditt sammanhang!

#16 - - ewa:

Hej!

Du Alvis, jag kände bara att om man tror på något gott som man själv tänker är det bra! Men att döma andra som inte tror (som man själv) är inte bra.



Lorry hette programmet, vansinnigt roligt när det begavs sig!

#17 - - Alvis Wile:

Så du uppfattade mig som fördömande. Det kanske jag var. Jag måste erkänna att jag har lite förståelse för folks handfallenhet inför döden. Nu är det synd om alla de som efter flygolyckan över Atlanten "inte har någon grav att gå till". Varför det? Jag begriper det inte. För att de inte får behålla sin illusion?

Vad ska vi med illusioner till, jag begriper det inte.

Varför är det synd om folk?

Är jag för hård?

Det kan isåfall ha att göra med min uppväxt i den svenska kulturen med allt dess smusslande med döden och de stora frågorna. Hyssjandet och syndommandet.

Jag saknar en vuxenhet och realism: folk dör, det får man räkna med. Rakhet och förlösande svart humor, det saknar jag i Sverige.

#18 - - Franck:

Jaa, Lorry var det! Jag är ledsen för att min fars grav inte ligger i Sverige. Aboriginerna var en gång i tiderna nomadiserande, bytte platser över årstider - men de hade alltid en påle med sig som de slog ned i mitten av byn dit de kom, Världens centrum. Många av oss behåller de döda inom oss, följeslagare som vi saknar och är tacksamma mot för vad de gett oss och kanske arga på för vad de gjort oss. Vi kanske trivs med platser vi kan gå till där vi 'möter dem' (inom oss tänker jag, men andra kanske tänker annat vad vet jag). Kanske är de del av vår problemlösningsförmåga? (Hur skulle du gjort? Hur brukade du göra? Vad sa du i såna lägen?) Vad jag inte förstår är hur ordet 'illusion' kommer in i sammanhanget? Illusion om vad då? Att min far är död? Det vet jag. Illusion om ett himmelrike efteråt? Vem vet nåt om det. Jag menar att vi lugnt kan förhålla oss ödmjuka inför det faktum att vi inte v e t , men vem anar vad vi människor kan åstadkomma. Vi sätter oss för att skriva en tokig historia om vad vi kan göra mot varandra, men kommer sannolikt aldrig ändå i närheten av vad verkligheten bjuder. Vad vi verkligen gör mot varandra. Vem kan säga att någon annan är naiv?



#19 - - Sass:

Alla ska vi dö nån gång och jag trodde nyss att min sista stund var kommen! Började dagen med att,för första gången, läsa din blogg.Min kära vän o kollega som skrattande brukar berätta om ditt underbara sätt att skriva glömde berätta att man,för sitt eget bästa,inte ska läsa så många inlägg på en o samma gång.Trodde att både hjärta o hjärna skulle sprängas där ett tag.Måste erkänna att det inte skulle gjort så stor skillnad vad det gäller hjärnan då jag fått diagnosen BDU av en annan vän.Det betyder Brain Dead User o kommer ofta till användning när jag sitter vid datorn. Hjärtat däremot är jag ganska stolt över då jag lyckats fylla det med kärlek som jag försöker ge till mina nära o kära.Efter att jag läst din blogg ska jag även börja ge mig själv o speciellt min kropp mer kärlek för allt den låter mig göra. Krama man o barn, klappa hunden, torka rumpan på toa o springa som en galning i spåret! Ska även vara tacksam för varje morgon som jag får vakna. Varför du eller någon annan ska behöva drabbas för att väcka såna som mig vet jag inte men tack, och jag önskar dig o alla dina nära en så bra sommar man bara kan ha!

#20 - - Alvis Wile:

Franck: Jag syftade på illusionen av kontroll. Av trygghet när någonting är fast. Fast den verkliga tryggheten ligger i insikten att ingenting är fast, men att vi trots jagets upplösning likväl alltid återkommer till där vi hör hemma. Åter: efter vad jag tror.

Min frustration gentemot ett annat synsätt beror på att jag ser vilken skada den ställer till med. Döden skrämmer. Vi stänger in oss i rutinerna istället för att njuta av var dag som vore den ny. När vi mår dåligt skyller vi på känslorna och ber att få bli botade från desamma - istället för att ta till oss dem som de själens gåvor som de i själva verket är. Depression renar och ångest rensar upp. Om man inte slår ifrån sig känslorna utan törs ta emot deras budskap.

Vi människor kan göra varandra stor skada, och gör så om det är det vi förväntar oss av oss själva. Men förväntningen om något gott har makt att skapa det motsatta.

#21 - - Franck:

Tack för dina ord, Alvis. Nu förstår jag bättre vad du menade med det där med illusion. Du pekar på det svåraste, om jag förstår dig rätt. Att acceptera känslor som lidande, sorg, saknad, skam och andra obehagligheter. 'Själens gåvor'! Hmm, där närmar du dig Gandhi och hans traditioner om jag förstod honom rätt. Det som väl är svårt när man är deprimerad gissar jag, är att det är svårt att se "budskapet", annat än som djävulskap menar jag. Då behöver man kanske hjälp i problemlösningen (OK, som kan utmynna i accepterande, inte i egentlig lösning) vad vet jag.



#22 - - Alvis Wile:

Ja visst är det svårt. Fast jag vill knappt säga det, för därmed skapas en förväntan om att det SKA vara svårt.

Egentligen är det nog så lätt att till exempel ett barn klarar av det. Så lätt att det är svårt.

Du nämner Gandhi. En annan samtida mästare var Picasso, som ägnade ett liv åt att försöka lära sig måla som ett barn. Så svårt är det lätta.

Lika lätt som att tänka sig en blomstrande och givande vänskap mellan världens muslimer och västvärlden. Obama kan! Tänk vad den tanken har kraft att förändra.





#23 - - Alvis Wile:

PS. Kika in på min blogg så får ni se några sköna lirare... Barn är ett folk, liksom...



Harpasione: Kommentatorsfunktionen är paj på gårdagens inlägg, jag har inte kunnat kommentera att MITT dagens första riktigt kluckande skratt igår minsann kom klockan 18.03. När Tarzan fick en elefant i skallen.

#24 - - Franck:

"It's so simple, so very simple, that only a child can do it!" sjöng Tom Lehrer (New Math). Det kom osökt för mig.

#25 - - Alvis Wile:

Mitt i prick! Är det inte en ljuvlig paradox så säg? Det enkla i det svåra och det svåra i det enkla, som det svarta och vita i yin och yang-symbolen. Om vi lär oss att se livet så... att allt är sin egen motsats... är det mycket som går lättare att förstå.

Som att Harpiones texter gör ont och får en att skratta.

#26 - - HME:

Jag tror inte på något liv efter detta, helt enkelt eftersom det är så orimligt. Jag ser inget skrämmande med en intighet. Det är ju bara en intighet. Det vore bra mycket mer skrämmande om det verkligen fanns en massa andar som svävar omkring och en massa övernaturligheter - som ändå inte lyckas påverka verkligheten det bittersta. Verkligheten är ju dessutom nu så extremt beroende av att vi litar på det vi ser och mäter och kan räkna ut och tar konsekvenserna av de slutsatser vi kan dra och vidtar rätt åtgärder (och röstar på dem som vill vidta åtgärder åt rätt håll) - istället för att hoppas att någon högre makt eller allmän godhet i världen löser olika problem av sig själva.



Direkt från Sveriges gudligaste stad..

/HME

#27 - - Alvis Wile:

Mm... För mig går de andliga förklaringsmodellerna ihop, helt enkelt. De stämmer med mina erfarenheter. Men det ska inte blandas samman med religion! De religiösa överbyggnaderna, kristendom och allt vad de heter, finner jag däremot både motsägelsefulla och orimliga. Samt skadliga, när man ser vad deras sätt att tänka gör med folk.

#28 - - Kusin ;):

Måste grunna på det där med att lära sig dö, för jag tror inte jag riktigt förstår hur man gör.

Men spontant när jag läser ditt inlägg så vill jag också tillägga att många människor borde faktiskt lära sig att leva medan de lever...eller?!

#29 - - Gudrun G:

Varför skulle livsglädje, intensitet och Carpe Diem ha något med rädsla för döden att göra? Det vi har är våra förutsättningar och hur vi väljer att förhålla oss till dom. Harpasione använder, som jag upplever det, sin livssituation oerhört kreativt, andra kanske inte orkar det. Den enda livssituation vi har insikt i är vår egen, den kan vi jobba med. Att bestämt uttala sig om andras livsval är väl något förmätet?

#30 - - Alvis Wile:

Jag håller med. Och finns det något värre än förmätenhet?

#31 - - Alvis Wile:

Det sista var en ironi, jag kanske ska vara tydlig med det. Om det var mina inlägg du syftade på, fast du inte sa det, Gudrun, så har jag inget emot karaktäristiken. Hellre förmäten än feg.

#32 - - Alvis Wile:

Eftersom folk verkar sitta här och ta åt sig kanske jag ska förklara också mitt senaste inlägg:



Jag har ingen åsikt om vilket val den ena eller den andra gör. Och när jag talar om feghet har jag ingen särskild åtanke. Jag talar inte på individnivå.



Jag talar om vad jag upplever som en institutionaliserad tafatthet, en nationell feghet och brist på perspektiv i fråga om de stora frågorna. När någon dör i 60 års ålder så dör han i förtid, tycker många svenskar. Enligt vilket mått då? När folk kör ihjäl sig på motorcykel eller på utlandsresan så är det en tragedi. Det ojas och det vojas.



Det är för få som säger: "Hallå där, det ska vara så!". "Livet är inrättat på det viset." Lidandet och motgångarna hör till. Gråta må man göra, det renar, men att ha självömkan som livshållning är inte vuxet och värdigt (det hindrar inte att det är mänskligt att ge efter för självömkan ibland, och det gör vi nog alla). Men att glädjas är vår utmaning och uppgift. Tycker jag.

#33 - - Alvis Wile:

Inget går upp mot uttröttningstaktik!

Alvis Wile ska ta sig en funderare varför han blir så het och engagerad i denna fråga. Han borde coolt bry sig om sitt eget och låta andra ha sin uppfattning ifred - om han nu faktiskt tänker som han påstår sig tänka.

Samt över varför han plötsligt talar om sig själv i tredje person??

#34 - - Kaa:

Undrar om inte Freud ler lite roat i sin himmel när han följer den här tråden .....

#35 - - Alvis Wile:

*s

Kanske en och annan nu levande Freud kluckar gott också.

#36 - - HME:

"Det ojas och det vojas".. Ja, men om vi hade accepterat sjukdom o död utan att gnälla så hade vi väl legat kvar på en medellivslängd på <35 år och en spädbarnsdödlighet på >50 %.. Lite onödigt kan man tycka om man inte är fullt så saktmodig, eller vad det heter..? Forska snabbare, Frisén. Eller var det Brisén. Snälla. Du är klok och bra!



Är det förresten säkert att denne Aris verkligen menade att det var något positivt detta med att dö fast man ännu levde? Han kanske beskrev trökmånsar som slutar att känna och älska och ha det roligt?



Oj, oj, voj, voj.

#37 - - Franck:

Spännande 'tråd' detta (har jag lärt mig att det heter nu). Hans namn var Aris på originalspråk, men det uttalas Äsch Moriendi, vilket kanske är det enda rimliga förhållningssättet. Vad Freud beträffar så var han säkert glad att han trots allt inte tog livet av Anna O. Anna var berömd patient till F som han tog med till sin kompis i Berlin, vad han nu hette (Dr Fliess, googla är fantastiskt...), och han opererade Annas näsa (för näsa = könsorganet = libido). Hänger ni med? Men Fliess glömde gasbinda, en hel rulle, bakom Annas näsa. Dom undrade varför hon aldrig slutade blöda. Till slut använde dom huvudet och Fliess plockade ut gasbindan.



Historien är full av galna män, men har jag förstått det senaste inlägget rätt, så är Brisén en vettig människa som forskar i ALS? Måtte hon snart komma dithän att mediciner kan prövas! (Jag ska googla Brisén.)

#38 - - Alvis Wile:

Nu har ämnet blivit Freud... Och Alvis är förstås inte sen att haka på. (fortfarande i tredje person, visst)

Det var väl han som kom på det här med projektioner, att det man säger om andra ytterst handlar om en själv? Om han då tyckte sig skönja penisavund i den kvinnliga psykologin, vad säger det då om honom själv? Och om den traditionella västerländska mannen (för en sån var väl Freud?)?

Ah, HME, det där måste jag ju svara på: alltså, man bör inte blanda samman acceptans och fatalism. Man kan gilla läget, "så här är det", utan att därför avstå från att försöka förändra det, eller hur? Lite motsägelsefullt kanske, men det är ju just så livet är och ska vara, Både Och, liksom. Leva i paradoxerna. Jag hänvisar åter till Harpasiones tidigare 180 grader. Det helt felaktiga kan vara helt rätt, och tvärtom.

Solklart, visst?

#39 - - Alvis Wile:

Alltså... jag tror att dina slutsatser om den livshållning jag förespråkar... HME.. grundar sig på dina erfarenheter om en kristet religiös hållning. Kan det vara så? "Slit förnöjd, du får kalvstek i himmelens höjd" som Joe Hill formulerade det (lustigt; just den sången hörde jag på stan idag). Men det är INTE den hållningen jag förespråkar. Tvärtom, här och nu är vi satta att leva och verka, den där inställningen är bara verklighetsflykt.

MEN döden är också en del av denna verklighet. Liksom - för mig och många andra - en hel del annat som försiggår i andra dimensioner.

Knepigt...? Det finns förstås de som förklarar det här sättet att tänka bättre än vad jag lyckas med. Eckhart Tolle och Katie Byron till exempel. Pablo Coelho. Stella Scott heter en svensk bloggskribent som skriver i liknande banor, google "what the bleep" och stella scott så får du se.

(Oops... nu blev jag visst jag igen... bäst jag ser upp tror jag...)

#40 - - Alvis Wile:

Sådär ja, nu ligger slagfältet öde och tyst. Ingen rör sig, ingen stönar. Alvis Wile = last man standing. Hurra!

Skämt åsido, jag har lärt mig mycket av den här diskussionen. Först och främst: om vissa saker går i stort sett inte att tala. Redan att öppna munnen är en självmotsägelse.

Jag ska försöka lägga det på minnet.