Katten

En katt har jag haft.

Tage var helgrå.

Jag tycker bäst om helgrå.


Tage födde mig fyra ungar.

Jag kände mig verkligen som den lycklige fadern när jag såg dem.

Bysing, Strumpan, Grisen och Dum-Harry.

Även Dum-Harry fann ett hem.

Han var söt med lång svart päls, men smög alltid fram på lätt böjda ben lite efter de andra.


En gång bajsade Tage i bastun.

En gång dammsög pappa i bastun.

Panikslaget tömde han en av mammas parfymflaskor i dammsugarslangen.

Det var aldrig roligt att dammsuga efter det.


Som ung katta fick Tage en konstig sjukdom.

Hon blev stel i bakbenen och kunde inte gå som vanligt.

Jag packade henne i korgen och tog tåget till veterinären.


Vingelsjuka, inget att göra, sa doktorn.

Bäst för henne att avlivas, sa doktorn.


Jaha, sa jag.

Jag ville ju det bästa för henne.


Hon satt på ett bord.

Helgrå.

Jag och doktorn stod bredvid.


Då frågar doktorn om de ska ta henne med en gång eller om jag vill ta någon slags avsked.

Jag är sammanbiten

och vet att om jag så mycket som rör vid henne kommer jag att brista i gråt.

Och det får mig att avstå.


De tar henne.

Jag åker hem med tom korg.

Jag gråter hela vägen.

Inte för att hon är död

utan för att jag svek henne.

Det sista jag gjorde.

#1 - - Anna:

Känner också ett styng för att jag sprang ut och satte mig för att böla istället för att ta ett anständigt avsked av katten Sigrid en gång i slutet av 80-talet



Bysing... namnad efter Eva?

#2 - - Irving:

Bara häromdagen berättade jag om Dum-Harry och Tage för sonen, vi satt och såg på bilder på internet på små söta kattungar. Och hundvalpar med för den delen. Men vet du, Tage var så älskad och fri hos dig, jag tror inte hon kände sig sviken. Hade du tagit upp henne och gråtit där, med henne i famnen, hade hon blivit orolig. Nu gick du och hon fick somna i lugn och ro. Det satt- sitter- mer i dig. Men jag förstår känslan, vår Nina kanin dog i mina armar av något med hjärtat tror jag. Därför kommer jag aldrig någonsin att vilja ha ett djur igen, nu får barnen bli vuxna och flytta hemifrån först om de vill ha husdjur. Oavsett hur söta de små kattungarna är... KRAM

#3 - - Elin:

Var det verkligen Grisen?

#4 - - Elin:

Är ganska säker på Korven faktiskt...

#5 - - Anonym:

Min katt hette Marina Lumumba.

Han blev också stel i bakbenen men en kvacksalvare sa att man kunde ge brännvin och grädde,

typ tillsammans.

Lumumba blev för alltid vingelbent men levde länge.

Länge.

Det känns bra för jag svek en annan katt ...

Både du och jag är förlåtna nu.

Kram Gise

#6 - - Franck:

Vi glömmer så lätt vad vi gjort hela tiden innan, för dessa små ögonblick av svek, som om de var ett kvitto på hela relationen, hela åtagandet, hela uppdraget. Det är ledsamt, detta att vi sviker. Men det finns otaliga tillfällen att agera 'som folk' också efter dessa svek, och då menar jag 'hyggligt' (som man säger om schyssta människor, som du t ex!, att de 'är som folk'). Dom där ögonblicken av svek, kanske är dom de ögonblick vi är som nåt annat? Ja vadå?



Jag ska bidra med en liten historia om det manliga släktets bidrag till stillhet, världsfred och omsorg. Jag var 10 år, hade bott i Göinge hela det året, men det var sommarlov, M o T hade farit till byn (som de sa) och kanske första gången var jag ensam kvar på gården. Jag var som en målsökande robot (när jag avvaktat lite) och tog Ts salongsgevär (som stod i hörnet av vardagsrummet, alltså framme...). I lådan under den stora radion (från vilken jag lärde mig lyssna till lunchekot och femdygnsprognosen) låg skotten, det visste jag. Jag tog två och gick darrande (detta var ett övertramp av guds nåde, bara det) upp förbi sågen mot björnbärssnåren där jag visste att det fanns kanin.



Jag la mig i gräset (nerbetat av korna nattetid) och väntade, laddade med en kula. Snart kom kaninerna därborta, de skuttade omkring. Det är helt obegripligt detta, men jag siktade på en vit individ (tränad av grannens luftgevär) och sköt. Jag var bedövad av smällen och gick dit i panik, den låg kvar och sprattlade. Jag satte i det andra skottet, sköt på nära håll och tog kaninen (en albino!) och gömde den i ett röse en bit bort i en dunge (där granntösen och jag fyndat tomma brännvinsflaskor tidigare). Efteråt var jag rädd (för straff från T) och ledsen för vad jag gjort denna kanin. Det satt i länge och dröjde länge innan jag berättade (dock inte för M o T). Jag var tio och hade lyssnat till alla dessa jägarhistorier hit och dit och är det så märkligt då egentligen?



Veterinären frågar om de ska ta Tage med en gång eller om du ville ta avsked och därmed sanktionerar man de beteendena som likvärdiga och hur ska man i ung ålder ha kunnat tänka igenom alternativ? Man kunde tänkt sig att du tog med Tage hem och gav honom insomning hemma, varför fick du inte det förslaget?



Nu är schack-barnet tillbaka från SM och dags för annat.



Kramar från Skogen (där man tvingas försonas med sig själv, sådär på äldre dagar - med liten ursäkt för en lång utläggning)



#7 - - Mattias:

"Man kan ej ge kulor tillbaks

till pojkar som stelnat till män."



... eller hur den nu var den slutade, ruelsedikten av Sten Selander. Vissa saker får man låta gnaga tills de har gnagt färdigt. Känna ångern tills den lämnar en ifred. Det är med den som med alla andra känslor: bjud in den som en vän och låt den säga sitt, sen går den.

Vi är alla oskyldiga. Handlar som vi gör därför att vi inte bättre begriper.

#8 - - Zorro:

Hehe, den dammsugaren minns jag.

Min traumatiska katthistoria handlar om BatSeba. Hon hade ungar i magen, veterinärens spruta träffade antagligen ett av fostren för först märktes inget. BatSeba flyr det rostfria bordet och drösar i golvet, jag samlar ihop henne och hinner hålla henne innan hon somnar.

Allt bara för att jag och sambon (Charles Ingalls) skulle separera och flytta till okattvänliga trakter.

Känner mig tröstad av Mattias ord.

#9 - - Mattias:

"Tillbaks" och "män" är inget lyckat rimförsök. Här kommer Selanders hela dikt som kompensation:



Vi spelade kula i torget en dag,

en liten folkskolegrabb och jag.



Jag hade väl femti, han hade fem.

Vi spelte. Och han förlorade dem.



Han snorade till och gav mig en blick,

då jag visslade överlägset och gick.



Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,

och tyckte det var något fult, jag gjort.



Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans

kunde någon säga, var grabben fanns.



Jag skämdes. Jag tror, jag sköms för det än,

när jag ser dem spela kula igen.



Och jag ville ge, jag vet inte vad,

för att en gång få se den grabben glad.



Men nu r han säkert en stor, grov karl,

som släpar och sliter - jag vet inte var.



Och visste jag det, förslog det ej stort.

Man kan aldrig ändra det fula man gjort.



Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar, som stelnat till män.