Så här tror jag
Om jag skulle skriva en bok,
om den skulle dra in pengar,
skulle de inte gå till någon forskningsstiftelse för als-gåtans slutgiltiga lösning.
Som Ulla-Carins.
Till mina barn skulle pengarna gå,
så de kan resa till Japan och sånt.
Vi kommer alltid att dras med hemska dödliga sjukdomar.
Ibland tänker jag,
när jag ser något friskt välskapt flickebarn tassa i gräset,
att när hon blir 42 kanske hon får als.
Inte bittert,
absolut inte skadeglatt.
Jag bara tänker det
för att jag vet att det är så.
Men forska!
Klart vi ska forska.
Frisén och Brisén skynda er.
Men jag tror att de personligen drivs mer av lust, nyfikenhet och längtan efter ära och berömmelse än att just lösa gåtan med de neurologiska sjukdomarna.
Det gör inget.
Kanske de hinner.
Fast jag ska bli frisk av en kombination av mirakel och att jag råkar äta just det som får nervceller att växa.
Kanske är det isterband, äggfrukost och nypressad apelsin som är lösningen?
Just kombinationen alltså.
Eller sparrisskum?
Ska prova med färska jordgubbar med nektarin också.
Såklart det är nyfikenhet och längtan efter ära som driver forskare. Jag hoppas det är det som driver alla. Åtminstone borde det vara det. Tyvärr tror jag de flesta av oss bara vaknar, kliver upp och går iväg till jobbet. Det där som gör att vi får råd att sätta mat på bordet och kläder på kroppen. Jag tror de flesta av oss sliter för mycket och njuter för lite. Låt alla jobba mindre och låt fler få jobb. Då skulle vi orka hitta det lustfyllda. Då skulle fler kunna få göra sånt som gör dem lyckliga. Fler skulle kunna försörja sig själva och känna sitt värde i det. Alldeles för många känner att de inte behövs. Men behövs gör vi alla. Och det borde vara det livet handlar om, att få njuta, vara nyfiken på livet. I livet. Och att äta jordgubbar med nektariner. Och vattenmelon. I massor.