Ord

En bra dag är en dag då mitt tangentbord lär sig åtminstone något nytt ord.

Tangentbordet sparar alla ord jag skriver för att sedan föreslå dem när jag skriver.


Jag håller just på att gå igenom ordlistan för att skilja skräpord från sparord.


Askpeter?!


Det slängde jag.


Jag har kommit till f.


Fräckis och Furudal,

tänk att jag haft anledning att skriva det,

suckar jag lyckligt.


Så finns det såna här också:


qxwqwwqzwqwswqqqaqqwsqashur.


När jag virrar med pekaren över tangentbordet medan jag sysslar med annat.


Medan jag rensar lyssnar jag på Mammas nya kille i p3.


Börjat på g:


galon

gambia

gangstervåld


så kan de vara,

orden på g.


Föp

rensade jag bort.

Tänk att just det inte betyder något?


Det är en slags förmån att få alla sina egna ord samlade i en lista.

Allt jag skriver och allt jag säger.

Inte allt jag tänker.


Jag undrar om jag blivit mer medveten om mina tankar när jag inte pratar?


Jag satt i färdtjänstbussen och gäspade en jättegäsp

och tänkte:


Den du din jävla libanes!


Så skulle jag aldrig säga.

Eller skriva, om det nu inte var min enda möjlighet att berätta för dig.


Utan en aning om var chauffören var född.

Och vadå jävla?


Det var då jag började undra.

I den slags tystnad som uppstår när jag inte pratar hinner jag kanske uppfatta små snabba tankar?
Som jag inte vetat om förut.

Kommer detta i förlängningen att påverka själva mitt tänkande?

Hur?


Nästa gång jag skriver jävla kommer mitt tangentbord föreslå libanes som nästa ord.

Det enda jag kan göra åt det är att svära desto mer över andra saker.


Jävla fjun från någon jävla blomma som flyger på min näsa och kittlas när jag sitter ute och solar. Jävla sjukdom som gör att jag inte kan klia mig.


Sådär.

#1 - - MB:

Jävla libanes?! Du är för rolig!! =)

#2 - - Mattias:

Fräckis och Furudal,

galon, gambia och gangstervåld.

Harpasiones värld i ett nötskal, tror jag... Har jag rätt?

Plus Föp.

Mycket av det här kan man utforska med meditation. Tankar och ord far då som ekorrar utan att betyda just nånting, som din jävla libanes. Ifrån en tillbakalutad position nånstans långt bak i sinnet tittar man på orden som ränner omkring där, tydligen sprungna ur ens egen hjärna, och känner inte igen dem. Har de något med en själv att göra? Nej, egentligen inte. Våra verkliga jag bor längre in i skogen. Vi är de som tittar på.

Sen är det som att någon drar i diabildssläden, ni vet som på gamla skolprojektorer, och man ser en helt annan bild. Ordekorrarna blev kvar på andra sidan. Då är man framme. Rekommenderas!

#3 - - Mattias:

Men, värt att notera: man kan få sitta ganska länge innan det händer. Några minuter dagligen i flera år, ibland. Men det är värt att vänta på.

#4 - - Irving:

Det här med tankar är intressant. Och drömmar med för den delen. Vad som smyger sig på när man inte påverkar det. Jag minns en gång på ett biologiprov när jag fick för mig att det kom en pratbubbla över mitt huvud med allt jag tänkte. Som i en serietidning där pratet svävar ovanför huvudet. Och då kunde jag inte låta bli att tänka på en massa pinsamma saker och så blev jag jättegenerad för att alla skulle se vad jag tänkte på. Det slutade med att jag tänkte på ett enda ord igen och igen så att hela pratbubblan skulle bli full av det ordet och försvinna. Minns inte hur det gick på provet, minns bara lärare Märtas bistra uppsyn längst där framme i klassrummet och hur hemskt det skulle vara om hon eller någon annan hann se pratbubblan innan jag fick bort den. Nu tycker jag det mest är härligt att få tänka precis vad man vill samtidigt som man släpper ut helt andra ord! Mycket användbart i de flesta serviceyrken skulle jag tro! Kram

#5 - - Mari:

Ja, visst känns det ibland som om man omedvetet luras, när andra människor ser en som en medelålders, seriös person och inte vet om alla knäppa tankar som ens hjärna producerar hela tiden. Sån't är kul att tänka på!

#6 - - ylva:

Föp är samma sak som en inåtfis. En sån man tar till när man sitter bland finare folk och vet att just idag är ens fisar extra starka i doften/lukten/stanken. Det finns de som inte kan föpa. Men det kan jag. Ibland kniper det till i slutmuskulaturen när man gör det, men det får man ta om man ska sitta bland fint folk.



Jag har nog varit dålig på att berömma dig. Så många andra gör det och jag tar mig sällan tid att tänka efter vad jag egentligen vill säga. Så blir det någon hastig hälsning. När jag egentligen vill ösa överord över dig, spannvis. Coola brud -vad du kan på alla plan! Skriva och leva är du allra bäst på. Så bra att du kan dela med dig av både skriv och lev. Och så bra att du gav mig ord på det där inåtfiset - jag har alltid undrat vad det heter.