harpasione

Visst är mycket snack ett kitt som behövs för att hålla ihop oss.

Men ibland blir det ju så mycket kitt och så lite klara rutor att titta ut igenom.

Då blir jag trött.

Dessutom deltar man inte i kittsnack när man uttrycker sig långsamt med möda via datorn.

Jag säger inte ens Hej och Hejdå till mina assistenter när de kommer och går.

Det är några huvudrörelser jag kan spara till annat.

Ett höjt ögonbryn får duga som hej och en grymtning till avsked.

Jag tror de förstår.

Igår hostade jag litervis med slem med hjälp av min hostmaskin.

Och mina muskler!

Då blir jag trött, sladdrigare än vanligt i hela kroppen och får ont i magen.

Dessutom sover jag dåligt när jag hostar.

Och stör Mannens sömn förstås.

Jag ligger och tänker att jag är en flykting i en container på väg förbi en känslig passage där allas liv och död hänger på att vi är tysta.

Ändå kan jag inte låta bli att hosta.

Varför hittar jag så lite glad musik?

Det finns drivor av melankoliska unga med gitarr.

Och jag vill inte ha Robban Brobergs glädje. Inte nu.

Klezmer? Och hip hop förstås.

Underbart med alla haikus!

När jag blir ännu lite piggare ska jag skriva något om mammor och pappor.