harpasione

Åkte färdtjänst med två barn.

Och en ögondator!

Min vanliga dator funkar omöjligt med de skakningar som blir i en bil.

Ögondatorn är istället känslig för ljus men nu var det ju nermörkt.

Förut har jag varit ett ordlöst kolli på resa.

Nu var jag en Mamma,

som kunde svara på:

Vad är klockan?

Hur långt är det kvar?

Är vi framme snart?

Ibland sa Mamman:

Flytta min högra fot,

och barnet gjorde det.

Men barnet var barn

och Mamman var Mamma.

Ibland åker Pappan bort några dagar.

Pappan är ju numera den de vänder sig till, den de frågar, den de tjatar på.

Assistenter och släktingar är här förstås,

men jag tar i från tårna för att vara Mamma.

Hur ser man till att frukten är med i ryggsäcken om man inte ens är uppstigen när de går till skolan?

Att fixa kvällsmat utan att veta vad som finns i kylskåpet.

Att se till att alla kommer hem en viss tid utan att kunna ringa.

Kanske inte låter så svårt,

men det kräver många och långa inlägg med datorn innan maten står på bordet och alla är samlade.

För att inte tala om att medla i syskonbråk utan annat vapen än en monoton dataröst som kommer med alla repliker en minut för sent.

Det låter som det krävs lydiga, ansvarstagande, snälla och duktiga barn för att jag ska lyckas vara Mamma.

Det är ju det de är.

De tar hand om varandra när det behövs, och lägger clementiner i ryggsäckar.

När jag säger nej ingen tv nu, så sätter han inte på, trots att både han och jag vet att jag inte kan hindra honom.

En Mamma som inte kan pyssla och kramas

kan i alla fall svara på svåra frågor

och bestämma.