Människor pratar
om samma sak om igen.
Säg något nytt!
Jag lyssnar bara
när jag inte kan prata.
Hör lyssnar lystrar.
Hur säger man nåt
som aldrig nånsin sagts förr?
Man måste tänka.
Elefantbulle
krusig av tungt ytvatten
når sanden av glas.
Hellre det än: Jag
tror det blir regn framåt kvälln.
Statsministern är
dum. Jag har för ont
om pengar. Julpyntet kom
för tidigt i år.
Det är synd om mig.
Det är så mycket som går
nu. Asså media…
5-7-5 stavelser, Franck! Enligt wikipedia. Jag gillar regler så jag följer den. Det behöver man inte. Polisen kommer iallafall inte. Tror jag? Haikuroteln? Undrar hur Tranströmmer gör?
Stapla, stapla på
stapla under, stapla i
javisstja nya!
Jag visste faktiskt inte det. Men du säger ju hela tiden nya saker, på nya sätt, med nya ord. Om du frågar mig, så ger du variationen, påfunden, ordrikedomen, synvändan, tvärvändningen, paradoxen ett .... ansikte (jag kom inte på nåt annat!). Vad kul att hitta nya former.
Trodde haiku var
en känsla satt i ord så
Japan trädde fram
Ur spillrigt blågräs
kom den ynksta sorlinen
och alltfler vändes
tänka nytt är att
ge folk vad de vill ha på
ett oväntat sätt
5-7-5 ä väl en approximation ändå, har jag hört. Eftersom man inte räknar stavelser på samma sätt i japanskan:-)
Fast mycket prat fyller ju andra funktioner än att säga viktigheter. Lugna nervösa situationer, få "koll" på nya människor och en massa andra funktionella grejer. Och statsministern är ju dum..eller har fel åtminstone!
Harpasine är
den jag tänker på
när klockan är 22.22
Klockan är ofta
numer 23.23 och
13.31
Hi, hi har aldrig
gjort en haikudikt förut!
Kort avslut. God natt
Att fastna i småttigheter.
Tycker Einstein uttrycker det hela rätt väl (ok, jag har spelat Machinarium i flera timmar och orkar inte hitta på något eget och spirituellt ;)
"Once you can accept the universe as being something expanding into an infinite Nothing which is something, wearing stripes with plaid is easy."
Man kan också söka viljan eller anledningen till orden. Nervositet (jag är rädd att säga fel saker - därför fyller jag tiden med ofarligheter), välvilja (jag gillar dig - därför håller jag med dig), nöjdljud (typ kattspinn), missnöjdljud (typ bäbisgnäll - nåt är fel men jag vet inte eller vill inte prata om vad)?
Eller kanske menar man precis vad man säger och kan inte rå för att andra eller man själv sagt samma sak många gånger förr?
Om man vill frossa finns alltid Lena Ackebo. Hennes samlade serieböcker kan ses som ett närapå fullständigt uppslagsverk för plattityder.
Annat tips på temat är Bengt Olssons krönika om 40+-åringars tigande vid caféborden.
Efter regn komer sol
Det är en dag i morgon
Ha en toppendag
:-)
HME
HME: Nervositet och välvilja låter OK. Men ofta är nervositeten en högmodig viljas frustration över att inte kunna kontrollera den andre, och välviljan går i samma riktning; jag håller mig väl med dig för att jag vill ha nåt av dig. Med fjäsk håller jag dig under kontroll. Gillar jag någon håller jag väl inte med, utan säger mitt hjärtas ärliga mening? Ja, i den mån den är efterfrågad, förstås.
Jag tycker mycket om banaliteter, men inte som ett socialt spackel. Affischer med hästar med flygande manar tycker jag om.
Var den bitsk, min senaste kommentar? Den råkade röra en av de punkter där Sverige skaver i mig, och som fick mig att vilja bo utomlands, vilket jag alltså gör sen några år. Den svenska alldeles oskyldiga vanligheten. Som i mycket är en maskering för en massa otrevliga hållningar, menar jag. Någon påstod att de neutrala brinner på en alldeles särskilt het plats i helvetet, var det möjligen Dante själv?
Föralldel, det är nog likadant på de flesta håll där det finns människor, vi gömmer oss bakom en fasad av oskuld. Fast hemlandets koder har förstås större förmåga att skava i en, eftersom det är ens egna.
Men nu till haikuandet. Ska de inte egentligen vara centralpoetiska, haikuerna? Det är åtminstone inte den här som just kom för mig. En tramsig haiku, accepteras såna?
Min tupp väcker mig
numera på japanska:
haikuckeliku...
Förlåt...
Jo, centralpoetiska, gärna med naturmotiv och så en överraskande, tankeutvidgande vändning i slutet. Inte lätt med dessa fattiga tre rader och knappt några ord, men det är ju just poängen:-)
Mattias,
Jag tycker att du låter rätt svensk faktiskt, med dina lite överdrivna ärlighetsambitioner :-). Jag vill gärna höra rätt subjektiva åsikter om till exempel mitt utseende, som speglar talarens välvilja snarare än verkligheten (som ju inte går att göra så mycket åt). Jag blir glad om någon vill ha något av mig, sex till exempel, och säger snälla saker för att få mig på liknande tankar. Det känns ganska långt ifrån "kontroll".
Och hur kom vi därifrån till "neutrala"? Men jag tar gärna en speciellt het plats som straff (för vad det nu var) bara jag slipper att stå till halsen i skit där djävulen kör motorbåt varje fredag.. Jag undrar för vilka den platsen är vigd? Dom gnälliga kanske? He, he.
/H
H: Dom gnälliga kan dra åt helvete! Tur man inte hör till dom... (inte alla dagar)
Jag skulle vilja skriva en haiku om det särskilda vemodet under kommunala björkar på 70-talet. Gräsmatta och kanske någon springbrunn. Det är svårt.
Under tiden kom jag upp med den här:
Studenternas skrän
hörs nu bara svagt i fjärran.
Syrenerna blommar.
Men den är ju inte 5-7-5! Nej, den behöver inte vara det, läser jag på svenska haikusällskapets hemsida. Inte heller i japansk tradition behöver den det. Rytmen är viktigare.
H: Vadå låter svensk förresten? Jag sa ju precis det, att det svenska angår mig, just därför att det är mitt eget (... sätt att vara). Missade du det?
Djävulen har hugg't
en plats vid björkens fotrot
åt sin advokat.
Aldrig har han väl
pläderat mer banalt
än då han skådat.
Så jublar den syren
vid vars fötter bjudes in
båd gräs och fågel.
H: Vilken låg argumentation förresten. "Jag tycker att du låter rätt svensk." Underförstått: Vet din plats! eller Vem tror du att du är! Men sagt på ett sätt som gör att du inte behöver visa vem du är.
Som jag uppfattade det.
Du illustrerar min tes. Trevligheten gömmer mycket otrevligheter.
Mattias: "Trevligheten gömmer mycket otrevligheter", säger du. Jag kan ju inte veta om ni känner varandra (ni ovan)och vad vi ser är ett genmäle i en gammal 'tråd'. Men om jag får reagera fritt, så vill jag hävda att denna förväntan du uttrycker bär något mycket tungt - ett leende kan vara förberedelse för attack. En lektor (från USA) jag hade snöade in på hundar och pratade bl a om pitbullterriers, 'hårda' hundar som kunde ha ett sånt oväntat (och bedrägligt ) beteende (de viftar på svansen innan attack, enligt honom). Det vanliga är ju att en viftande svans betyder vänlighet och det är här det svenska är så sunt! Svenskar är traditionellt snälla och vänliga människor, som gärna hjälper till. (Det är min subjektiva uppfattning och måhända har det sin förankring i statistik på gruppnivå.) Om du förväntar dig ett ormbett varje gång du hör en välvillig 'fras', så måste livet bli jobbigt och ett ymnigt tolkande vidta för att rätt förstå det sagda! Hellre då anta att det verkligen menas det man säger (med en liten risk att gå på en nit kanske?). Men det är, tycker jag, mindre obehagligt än det omvända. Men igen, för mycket och för lite...skämmer allt!
Pitbullen var ett talande exempel, tycker jag.
Fast jag är inte beredd att gå riktigt så långt som att lägga av en käftsmäll varje gång någon tilltalar mig med ett leende... (Bara nästan, men jag är ju också, som H påpekar, svensk... *s)
Men låt oss säga så här: Det finns ont om autentiska vuxna människor. Inte för att jag själv gör anspråk på att vara en sån, verkligen inte. Barn däremot...
Jag passar på att tipsa om den franske fotografen William Ropps bilder, googla Ropp och Children. Vad DET nu har med saken att göra. Men de är verkligen värda att titta på, oavsett från vilket håll man ramlar in i den här diskussionen.
Spännande med Ropp, aldrig hört talas om honom. Hittade en fotobok Children där man fick kika lite. Jag tror jag förstår hur du menar med barn respektive vuxna och hur man för sig. Barn kan ju vara väldigt naturliga, dom är ju i de flesta fall helt enkelt. Den där fascinationen och uppskattningen över barn och deras ärliga landskap kanske jag delar, på mitt sätt. Hittade t ex en skulptur som hette Grodan och var en brons av ett barn som satt med en liten groda framför sig. Jag tog flera foton av ansiktet just, som hade ett så naket uttryck (la det på FB, men vet inte hur jag ska prångla in det här, tror inte det går).
Vad är autenticitet? Är det inte att vara sig själv, du menar? Men menar du verkligen att du beter dig lika i Chile t ex som i Målilla eller hemma hos föräldrarna? Men vem är autentisk då; Chile-mannen; Målilla-killen; hemma-pojken? Men det finns absolut en frihet hos barn, en frihet från tillgjordhet och beräkning - och det smärtar varje gång jag anar att detta är redan bortblåst, någon/något drog upp denna planta alldeles för fort!
Intressant tråd!
Autenticitet... För mig handlar det om att lära känna sina behov och att lära sig att stå för dem och att ta ansvar för dem. Att lära sig att kommunicera dem rakt. Sluta upp med att leta efter ursäkter för att begära det ena eller det andra och sluta upp med att drapera vårt handlande i ädla förevändningar. Vi kanske inte vill ha det där jobbet för att vi så gärna vill vara till nytta för andra, vi kanske vill ha det för att vi tycker om att sitta i smeten och känna oss betydelsefulla, helt enkelt? Vi kanske inte alls stannar i vårt förhållande för barnens skull som vi påstår, utan vår egen känsla av otillräcklighet utan partner? osv. Om vi lär oss att avmaskera våra skäl finner vi att de är högst giltiga som de är. Det är bara mänskligt att vara oädel, det är inget att skämmas för. Däremot att försöka blanda bort korten med "We shall overcome", läs plattityder.
Jag mailade Ropp på hans hemsida och fick en artikel från en norsk fototidning till svar; han skrev att tidningen FOTO i Sverige just står i begrepp att publicera den. Han har ett fantastiskt arbetssätt. Jobbar nästan helt i mörker och mysstämning, och exponerar upp till en minut. Därav drömstämningen i hans bilder.
Autenticitet har såklart mycket att göra med modalitet också, alltså hur man gör saker. Om jag förväntar mig att du ska diska är det den förväntan jag bör kommunicera. Väljer jag istället att förutsättningslöst fråga dig om du kan ta hand om disken, och du säger nej, och jag blir förbannad - då avslöjar det att min fråga inte var riktigt hederlig. Det var en order maskerad till fråga. Autentiskare då att göra klart från början: "Nu är det din tur att diska, tycker jag."
Vad är värdet i autenticitet då? Tja, möjligen leder det till fler konflikter, men de blir mindre dramatiska och lättare att lösa. Och så förstår man sig själv och sina egna reaktioner bättre. Det är energibesparande om något!
OK, autenticitet som att vara rättfram och säga vad man verkligen tycker, det är en sympatisk hållning. När du pratar om modalitet som hur man gör saker, tänker jag osökt på Aktivt lyssnande, alltså att man helt enkelt lyssnar aktivt, speglar och säger sina saker i jagbudskap (jag tycker, jag känner).
Men det är inte svart och vitt, tycker jag, och en lyhördhet för vilken lyssnare jag har, kan vara sympatiskt också. Ibland kan jag modifiera mig, hålla inne och avvakta (utan att göra avkall på min åsikt). Är det vekt? Svenskt? Osunt?
Kanske kan jag emellanåt tycka att det är mer moget, att ta hänsyn till Den Andre, på det sättet (fortfarande utan att göra avkall på egna behov och synpunkter).
Måhända uttrycks en del av det i Paul Simons gamla Tenderness, men där är det mer specifikt en nära relation han sjunger om (kan man tolka det som):
"What can I do
What can I do
Much of what you say is true
I know you see through me
But there's no tenderness
Beneath your honesty
Right and wrong
Right and wrong
Never helped us get along
You say you care for me
But there's no tenderness
Beneath your honesty"
Ärlighet ja, men kanske först lite lyhördhet?
Jesus pratade om detta som 'Kärlek' tror jag, att om vi inte gör det i kärlek, då är det vi gör klingande malm och ljudande cymbaler. Det är ju också musik, men kanske inte ljuv? Jag citerar inte, då jag inte minns riktigt ordningen på malmerna och cymbalerna.
Jag sympatiserar starkt med din energibesparande metod, men vill i sammanhanget minnas att många ideologier har velat spara energi med en rättfram Vilja. Ibland kostar relationer energi, just för att vi inte är lika (eller tycker lika). Det är ju spännande (och tidsödande)!
Jag kan i stort sett bara hålla med dig. För det första finns det ingen anledning att tillrättavisa människor om man inte antingen är ombedd att göra det eller om man själv är direkt berörd, t ex sidsteppad, påhoppad eller så. Jag tror inte ens att man har rätt att göra det annars. Och ju mjukare och mer humoristiskt man kan göra det, dess bättre, såklart.
Men man bör heller underskatta den andres förmåga att ta kritik, och ibland käftsmällar. Samurajens ideal är att aldrig behöva dra sitt svärd, men det vore högmodigt att alltid vägra göra det. Om motparten beter sig buffligt mot dig är det din uppgift att ge honom det svar han - eller hon, föralldel - förtjänar. När han slickat såren kommer han nånstans tacka dig, för att du satte den tydliga gräns han så länge letat efter. Om du var rätt ute, vill säga. Det är man såklart inte alltid.
Vad gäller Målilla och Santiago som du nämnde så beror ju rollspelet på våra försök att få det vi vill ha utan att uttrycka oss klart. Vi är vana att Offer får vissa fördelar, Sjuka andra, Moder andra, God Far ytterligare andra. Till och med Skurk och Svart Får får sina fördelar. Så väljer vi roll utifrån vad vi vill ha, eller utifrån vad som blir över när andra har valt sin. Men rollerna låser också fast oss. Vem vill fastna?
Och förresten... Sanningssägare är en ännu en roll med särskilda förväntningar knutna till sig.
Denilcement
kan man inte ha där
om man ska tänka.
Kanske behövs
ett och annat ord
som tillägg
Finns det regler
undrade vän av oordning
för denna stapling?