En riktigt dålig dag,
eller natt,
är det bara att fråga sig om den ändå är värd att genomlida för att det kanske kommer en bättre sen.
Annars dö.
Men då väljer man ju bort alla dagar från nu.
När jag väl beslutat mig
startar jag på sparlåga.
Blicken siktar långt bort.
Ja och jaså är svaret på allt.
Sitta och glo.
Sitta och glo.
Orka.
Måste göra något under tiden.
Börjar klicka på datorn…
Så är man igång igen.
Det går inte att bara dö lite.
... skrev jag, som fick för mig att du ställt in dig på att löpa sista loppet.
Slarvig och dum är jag. Missade hela uppklarnandet.
Hela poängen.
:-(
Det måste vara så himla svårt att finna motivation när det är sånna där tuffa nätter och dagar eftersom jag vet att varken du eller min mamma blir bättre, det här måste vara den värsta och vidrigaste sjukdomen en människa kan få.
Men märkligt nog ser jag på både dig o mamma att ni finner en inre styrka att gå vidare, kämpa er framåt ändå!
Jag är imponerad och lär mig samtidigt att ta vara på VARJE DAG jag har, för kan ni det så SKA jag banne mig göra det!!!
Stor peppande kram
jag önskar dig allt du behöver såna där dagar.
önskar dig förstås allt du behöver såna dagar
Ge upp och komma igen verkar vara en evig pendelrörelse i livet.
Man gör vad man måste göra, den där inre styrkan som kommer plötsligt tror jag nog inte riktigt på. Antingen så är man stark och svag eller så är man svag och stark.
Man klarar det man måste klara så gott man kan och det är good enough.
Svaghet är styrka. Lätt och svårt att förstå.
"Måste göra något under tiden.
Börjar klicka på datorn…
Så är man igång igen."
Kanske står du inför det oftare; jag vet inte, men dessa 'riktigt dåliga dagar, eller nätter' kan inte vara lätta - och så hittar du det som vi hittat i evinnerliga tider, aktivitet. "Och så är vi gång igen." Det här är livet, sjunger Lasse Tennander (Spotify igen) och som få har han med enkelhet besjungit det svåra och det mänskliga, en slags röd Bellman i en rännsten på Söder. Och så fjuttigt det kan te sig hans texter, när jag försöker andas i din takt.
Och ändå är det samma mänskliga, samma erfarenhet.
Du skriver så fint hur du lyfter blicken och ser längre bort. Så tröttsamt att gå på mossen, behöva kliva försiktigt, på spänn, hela tiden passande var man sätter foten. Så skönt att stanna upp och lyfta blicken, se vart man ska, hur blicken klarnar igen och vi förmår oss gå vidare.
"Så är man igång igen."
Och är det förresten inte sant det som Lasse T sjunger: 'Vi är människor vi, och värda vår vikt i guld'!?
Tänk att ditt liv gör mitt så mycket lättare att leva
Jag är tacksam att du inte ger upp. Lite ego men du och det du skriver är viktigt för mig.
Såg på TV-programmet Skavlan i går kväll. Fastnade speciellt för den avslutande sången av Lisa Nilsson och Björn Eidsvåg. Jag är tacksam att få vara med dig genom din blogg.
Du ska inte vara rädd, du klarar det.