Hon kom, jag såg

 

Jag viskar:

Hon kom tillbaka.

Harpasione?

Nej, nu är det jag som är Harpasione.

Mitt friska jag var det.

Hon ringde på dörren en dag.

Kom in, satte sig i soffan och stickade.

Så skönt, att ha någon att prata med.

Eller nej, prata behöver vi inte. Vi vet ju vad vi tänker.

Skönt att ha någon att inte prata med.

Hon äter också.

Hon bekräftar att det inte är så där vansinnigt gott som jag vill minnas.

Om det nu luktar gott så dra in doften och njut av det, säger hon till mig.

Hon är med hela tiden.

Kollar lite hur assistenterna gör, strosar, gör allt som jag inte kan.

Hon är osynlig förstås.

Och hemlig.

Det är därför jag viskar.

#1 - - Jenny:

jag kan nästan höra när hon spelar saxofon...

#2 - - mAria:

Trevligt, hälsa henne från mig. Ni ska ha en glad påsk, ni!

#3 - - O:

Du är helt suverän! En hemlig, osynlig kompis. Det är precis vad vi alla behöver. Vuxna likaväl som barn. Som vi kan dela glädje och bekymmer med. Som finns alltid, just när vi behöver någon att bara vara med. Ha en skön och mysig helg!

PS. Solen lyser och snart år all snö borta. Jag såg en tussilago idag. Det gjorde mig glad! Kram!

#4 - - ewa wahlgren:

Eller nej, prata behöver vi inte. Vi vet ju vad vi tänker.

Skönt att ha någon att inte prata med.

Viskande hemligt skriver du, jag är glad att få dela dina hemlisar! Och tacksam. Trots att vi inte känner varandra.

Jag tänker ofta på det du skriver, sorgsen och glad i hjärtat blir jag då. Tycker så mycket om dina poetiska funderingar och lite galna humor!

Mjuka hälsningar ewa

#5 - - Caroline:

Håller med Ewa, det var bra skrivet. Att läsa kommentarerna är nästan lika givande som att läsa dina ord Tina ibland. Men bara nästan.