Hon kom, jag såg
Jag viskar:
Hon kom tillbaka.
Harpasione?
Nej, nu är det jag som är Harpasione.
Mitt friska jag var det.
Hon ringde på dörren en dag.
Kom in, satte sig i soffan och stickade.
Så skönt, att ha någon att prata med.
Eller nej, prata behöver vi inte. Vi vet ju vad vi tänker.
Skönt att ha någon att inte prata med.
Hon äter också.
Hon bekräftar att det inte är så där vansinnigt gott som jag vill minnas.
Om det nu luktar gott så dra in doften och njut av det, säger hon till mig.
Hon är med hela tiden.
Kollar lite hur assistenterna gör, strosar, gör allt som jag inte kan.
Hon är osynlig förstås.
Och hemlig.
Det är därför jag viskar.
jag kan nästan höra när hon spelar saxofon...