Mungiporna ner

Det har varit en ond dag,till följd av en ond natt.
Bara för jag hade lite torrt slem i halsen inatt kunde jag inte stiga upp ur sängen förrän framåt eftermiddagen.
det har inte hänt sen sjukhuset.

Jag får ont i mellangärdet och ryggen.
Det känns som att en vanlig människa skulle bara ändra lite ställning så skulle det gå över.
En ovanlig människa måste ta två alvedon och hänga på sina assistenter och till slut somna på sidan i sängen och sova tills solen gått ner igen och sändningen från nobelfesten nästan börjat.

Jag missade inte Silvia iallafall.
Jag är intresserad av Silvia.
Hon såg trött och ledsen ut.
Jag är säker på att hon haft en ond natt.
Hon går hem och skriver i sin dagbok : Det har varit en ond dag...
#1 - - Anonym:

Jag lider emellanåt av svår dödsångest/"katastroffobi". Att läsa dina beskrivningar av din situation lättar ibland på detta tryck.

Din humor och dina reflektioner i övrigt, över mer prosaiska ting, känns som min(a). Kanske har jag din kapacitet, om det verkligen gäller...

#2 - - ThereseW:

Ja, jag undrar om inte det blev ännu lite bättre det korta inlägget! Kul att få läsa båda versionerna. Känner igen ilskan när något man skrivit går förlorat, även om det bara är några raderi ett e-mail. Nedlagd tankemöda är det så surt att göra förgäves.

#3 - - Ann på Hbu:

Det känns fåfängt att föreslå kuddar dynor värme som jag antar ni redan prövat. Det är ju bara det att man så gärna skulle komma på något för att du ska få det en gnutta bättre. Vad beträffar Nobelfesten så brukar jag tycka den är nöjsammare än i år. Såg bara Silvias vackra klänning men inga närbilder. Kanske är hon trött o less.

Men så hörde jag Vargas Llosas tal läst av Philip Zandén. Wow... Bl.a. hans distinktion mellan Nationalism och Patriotism. se nedan. (Får inläggen vara så långa?)



Jag avskyr alla former av nationalism, en provinsiell, kortsynt och exklusiv ideologi – eller snarare religion – som begränsar den intellektuella horisonten och när etniska och rasistiska fördomar vid sin barm, för den upphöjer en slumpmässig omständighet som ens födelseort till sitt högsta värde och ett moraliskt och ontologiskt privilegium. Vid sidan av religionen har nationalismen givit upphov till de värsta blodbaden i historien, som de båda världskrigen och det slaktande som pågår i Mellanöstern. Mer än någonting annat har nationalismen bidragit till att Latinamerika har balkaniserats, förblött i meningslösa strider och tvister och slösat astronomiska summor på att köpa vapen i stället för att bygga skolor, bibliotek och sjukhus.



Man ska inte förväxla den lomhörda nationalismen och dess motvilja mot ”den andre”, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten. Fosterlandet är inte flaggorna eller nationalsångerna, inte hyllningstalen för de utvalda hjältarna, utan en handfull miljöer och människor som befolkar våra minnen och färgar dem med melankoli och en varm känsla av att var vi än är, finns det ändå ett hem dit vi kan återvända.