Gräs

Kan två grässtrån stötta varandra?

 

Det är jag som är sjuk.

Drabbad.

Fösvagad, förtvinad, assisterad, avtorkad.

 

Men Mannen.

På hans axlar dimper sten efter sten.

Sysslor, ansvar, allt jag inte kan eller orkar.

Tandläkarbesök, matlagning, räkningar, kalasinbjudningar…

Ovanpå det all administration, mediciner och kontakter min sjukdom ger upphov till.

Lägg därtill sorg och förtvivlan, egen och andras. När mina tårar någon gång svämmar över är det förstås inför honom.

Som grädde på moset ett jobb att sköta.

 

Två grässtrån kan tillfälligt luta sig mot varandra.

Faller en daggdroppe snett rasar de

för att resa sig igen vid nästa solsken.

#1 - - MB:

Så oerhört vackert skrivet!!

#2 - - Isabella:

Det är det som är styrkan med böjliga grässtrån - de reser sig igen.

#3 - - Anne-Marie:

Oändliga mängder solsken önskar jag åt er. Puss på pannorna!

#4 - - Franck:

Verkligen vackert skrivet. Kunde vi, skulle vi alla vaja med er och resa er när vinden är hård.

#5 - - Mattias Sigurdsson:

I en av mina favvoböcker som jag varmt vill rekommendera, "Vinden är min mor" av en lakota-nånting-shaman, Bear Heart, berättas en tänkvärd historia om en man som mediterar på en kulle i väntan på att få syn på sin kraftsymbol. Ingen björn, örn eller annat stiligt dyker upp. "Jag har inte kunnat koncentrera mig, jag har bara suttit och tittat på det här förbannade grässtrået hela dagen". "Du har hittat din kraftsymbol", svarade Bear Heart.



Ja, Isabella och Franck har redan sagt samma sak. Men jag passade på att dra en lans för en verkligt inspirerande bok.

#6 - - Mattias Sigurdsson:

PS. Jag ska be för P. Jag tror ju att det hjälper.

#7 - - Kristina:

Mitt i allt "elände" har du en så stark empati för de omkring dig, med värme och kärlek. Du kan dessutom sätta ord på det så att det blir en njutning och ett nöje att få del av dina tankar. Jag tror att vi alla som läser din blogg utvecklar vår empatiska förmåga tack vare dig!

#8 - - ewa:

Till Poeten harpasione!

Önskar av hela mitt hjärta solsken till Dig och Maken.

mvh ewa

#9 - - Ann-Marie A:

ja, jag tänker ofta på honom och även barnen. Hoppas de har någonstans att få prata om sina upplevelser.

#10 - - mARIA:

Precis så tänkte jag när jag var som sjukast. Mannen försvann från familjen när det var mest tungt. Barnen skred in som hjälpare. Du har en bra man.

#11 - - Kristina:

Må solen lysa ofta i ert hem!

#12 - - O:

En underbar mor

med stor humor och glädje

Tack för dina ord!



En kämpande man

som ger trygghet och omsorg

Väl värd beundran



Två strån som svajar

när allt känns tungt och motigt

Jag önskar solsken!



Du är fantastisk

Måtte våren komma snart!

#13 - - Ylva L:

Jag och min man har genom åren fungerat mer som två kremlor. Fruktkropparna geggas ut av förgängelsen och dör, ingen kommunikation fungerar ovan jord. Men mycelet lever kvar. Under gynnsamma förhållanden bildas vi på nytt och spricker fram i ett leende.



Eller nå´t. Men betydligt mindre stöttande och tålmodiga än ni, två grässtrån som finns där för varandra.



Ursäkta, nu lät det lite ironiskt. Vilket det i och för sig var. Ni är ju så oändligt mycket mer än grässtrån. (Fast jag inte är illitteratare än att jag inser att det är en mycket vacker bild.)

#14 - - Jenny:

din man är den bästa! Det slog mig också när du för längesedan skrev om hur han lade sig på golvet bredvid dig och funderade på hur man bäst tog sig upp. Vilken annan man skulle göra det? Ens komma på det? Jag hoppas din man har modet att be om hjälp i bland också. Vissa stenar kan ingen annan än han bära, men det finns saker som man kan be andra om, hämta sonen, skjutsa, handla, ordna med kalas mm mm. Sånt som får oss andra att i alla fall känna oss lite nyttiga och inte bara "ser på" i nån slags hjälplöshet. Så känns det i ´bland.

#15 - - Florence:

Så underbart du skriver! Det har ju sagts att sann kärlek övervinner allt - nu fattar jag att det är sant!

#16 - - Florence:

Så underbart du skriver! Det har ju sagts att sann kärlek övervinner allt - nu fattar jag att det är sant!