harpasione

Nu är det så här:

tre påsar kycklingsoppa om dagen,

plus lite annat i slangen och lite i munnen

(till exempel medicin blandat med juice och förtjockningsmedel morgon och kväll).

Känns lite som kampen är över och jag har kapitulerat.

Samtidigt har jag insett varför det var så lätt att hemfalla åt näringslösningarnas doftlösa värld.

Det är inget kul att bli matad,

att maten rinner nedför hakan.

Hur bra assistans man än har så är det frustrerande.

Mosa för mycket, mosa för lite, för lite på gaffeln och för mycket, gegga ihop eller inte…

Och så äter man ensam men ändå inte ensam.

Nu slipper jag tänka ut specialmat.

Slipper planera och instruera.

Och jag slipper mycket slem i lungorna verkar det som.

När övriga familjen kommit hem och äter kvällsmat halv sex är jag långt ifrån lunchsoppan och en timme återstår till kvällspåsen.

Magen vrider sig av hunger och törst när dofterna når mig.

De äter aldrig sås.

När jag börjar tillfriskna hoppas jag att armmusklerna kommer i takt med svalget och tungan så jag kan äta själv.

Musik v. 7 Mikel Urdangarin som sjunger på baskiska. Tydligen ett språk utan nu levande släktingar. Jag gillar att höra musik på språk jag inte förstår. Men man tar ju risken att han sjunger om hur mycket han gillar våld och bombdåd för Baskiens skull förstås.

Är det någon som har hämtat hem min spotifylista och som kan säga om det funkar att den fylls på varje vecka?