Hoppas är lätt och tro är svårt, jag vet. Jag har för egen del "bara" en depression att ta hand om, och jag hoppas och tror att jag klarar det eftersom jag gjort det förr.
För min pappas och din del, båda med als, ska jag be till Gud så mycket jag förmår, för det är över min fattningsförmåga hur det ska fixa sig så jag lämnar det åt den som klarar sånt.
Dessutom ägnar jag mig åt att hoppas. Och tro.
Kram!
Mycket kärlek!
Att fortsätta hoppas!
Att aldrig sluta tro!!
Ge inte upp!
Jag önskar, hoppas, tror, håller tummarna och skickar en puss på pannan
Jo, att tro är svårt...
Och sträng ska du vara.
Följer dig ändå,
och hoppas på det kanske omöjliga.
För din skull och för
andra jag känner i din situation.
Hoppas...
Tro är förutsättningen för hoppet, för vad ska man annas hoppas på? Jag har marathonläst din blogg, hörde om den på radions kropp och själ. Det är så sällan jag kommer ihåg webbadresser, din var en utmaning då jag inte kunde se ordet framför mig.
När du skriver sträng, menar du då discplinerad, jag undrar eftersom jag läst hela bloggen, och du beskriver inte mycket stränghet men otroligt mycket disciplin och styrka.
Du är en person jag skulle vilja ha som arbetskamrat, om inte annat för att få se konstinstallationen s. Jag ville testa att göra en installation för många år sedan, obs varning för känsliga läsare det handlar om oskyldiga björkar. Där jag bodde fanns onaturligt vita björkar, antagligen för att det inte fanns några vägar där, och då såg jag framför mig att de måste kunna blöda om någon kommer och sätter en såg eller yxa i dem. NU är jag en väldigt sansad person så jag frågade vännen, dokumentärfilmaren om vad han tyckte först. Han är bäst, den trevligaste pricken jag känner. Min idé var att hälla saften från rödbetsavkok och filma hur vätskan rann nedför stammen. Lite tänkte jag på alla unga som skadar sin kroppar. Men när Olle och jag skulle filma, tyckte grannarna att det skulle se äckligt ut, sant, så jag lade ned min tanke på att bli konstinstallotionist. Ett lite återfall fick jag när jag blivit biten av en ettermyra en eftermiddag, då rann bilden av att lägga en skyltdocka tvärs över deras väg hem till stacken och filma deras säkert fortsatta marsch.
Vill inte trötta ut dig med långrandiga utläggningar, en lite utläggning om klassisk musik. Många brukar tycka om Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud" eftersom den är lagom kort och innehåller även lästa avsnitt. Vill man bara höra musik och tycker att känslomässig musik ska vara lagom, ja då tycker jag att Rachmaninovs andra pianokonsert är bra, lyssnar själv ofta på den när jag diskar, den har ett bra flyt!
Du har ju redan "husgudar", Herr Höglund med sina underfundiga texter och personliga sång är en favorit här också.
God fortsättning på livet, nya året, tankarna, orden, allt som betyder något för just Dig just nu!
Innan jag gick och lade mig igår kväll läste jag dina ord om att tro. De blev mig så raka och starka.
Ett minne från längesen flöt upp:
Jag var 5 år. Min familj hyrde ett sommartorp av en bonde med ett litet avsides jordbruk utan el. Under en tid var det viktigaste för honom hans självbyggda verkstad. Som brann ned. Han började genast bygga en ny, formad av kreativa lösningar som växt fram i arbetet i och med den nedbrunna.
Min far (en vanlig farbror från stan) tyckte att det kunde väl inte löna sig att sätta igång ett sånt projekt – och vid den åldern. Jag minns inte bondens svar ordagrant – för jag var barn. Men jag minns tydligt bilden av hans ord:
Om man är satt att skjuta en kärra i starkt motlut, så kan man inte stanna för att vila. Och framför allt inte för att fundera. För då tar kärran över och så går det bara bakåt – ner igen.
Hur det till slut gick med bonden och hans verkstad är inte så viktigt här. För mig är det inte en ”feel good”-historia med patentslut.
Dina ord tillsammans med mitt barndomsminne fortsatte att röra sig runt och kommentera varandra
inpå natten. Det blev till formuleringsförsök om vad tro är och/eller kan vara – oavsett vems eller vilka krafter som kan ligga bakom.
Framemot morgonsidan hade det komprimerats till några få ord, som jag skrev ned på ett papper innan jag somnade:
Att tro är
i sig.
Så de får du av mig. Jag spar en kopia för eget användande.
Björn
Det som jag alltid fascinerats över hos dig,Tina, är din enorma vitalitet. Du har så många gånger genomfört omöjliga projekt och mig veterligen inte misslyckats hittills. Så jag väljer att tro på dig nu också.
Jag är också en av alla som hörde om dig och din blogg på radio. Också jag "bara måste" får läsa om dig, du fantastiska människa.
Du skriver så fint, så klokt och så ... bra.
Om man kunde starta en "friskinsamling" skulle vi snabbt samla till en stor friskförklaring att ge dig!
Allt gott.
skönt att höra att även du kan vara sträng i bland. :)
Där gott folk är, blir gott folk till! Eddan sa inte riktigt så, men du fortsätter att dra gott folk, jag vill återkomma till det och peka på det igen. Och din blogg kan du nu inte heller sluta. Du är säkert olika för oss alla, men gemensamt är den skatt vi tycker oss ha funnit här. En levande, föränderlig skatt. Som vrider och vänder på Livet och alla dess skrymslen och vrår. Kanske är du en liten Talmud (en diskussion om allt möjligt i livet)på det sättet . Och definitivt en som fortsätter göra Livet obändigt. Konsten är inte att kontrollera sitt liv (vem kan det?), konsten är väl att ändå att kunna hantera det. Där är du min lärare!
En polska är Du
obändig och oväntad
för oss drivet fram!
Och tillbaka också, som sagt.
Att tro är att inte förstå.
Mirakel och läkning t.ex
Vetenskapen tror jag på. Men bara den verkligt vetenskapliga vetenskapen, och den vet jag knappt ens om den finns. Om den gör det lär den vara ödmjuk och inse hur lite den vet med någon sorts säkerhet.
All övrig vetenskap är i varierande grad humbug. Efter vad jag har kommit fram till, alltså.