Faan, faan, faan.
Jag hinner inte.
Barnen är flyktiga som doften av rostat bröd med hushållsost.
En vanlig replik tar kanske 30 sekunder att skriva.
När jag är klar är de borta.
Hejdåjaggårutnu…
Ähjagskabarapåtoa…
Fast hellre det än att de skulle sitta klistrade och behöva mig.
Bra idéer där ovan. Barnen rabblade utan problem när det var frågor om onlineförkortningar i På spåret. Du kan få be dina barn sakta ner några sekunder, också för deras egen skull (i längden). Det är ju den kommunikation ni har nu, slarva inte bort den i nån sorts missriktad välvilja, så som man så lätt slarvar bort varandra på olika sätt. (L o jag har varit första gången på familjerådgivning idag. Rådgivaren var mycket bra. Kanske blir det bättre nu..)
Många kramar.
Som sagt, kloka råd ovan.
Annars kan jag väl säga att jag också känner sådär ibland, trots att min röst hörs.
Puss på pannan.
'Tecken som stöd' kan familjer lära sig, det är en bra parallell om man vill - till de kloka råden ovan vill jag bara lägga till att uppsättningen förkortningar kan begränsas; men några av de viktigaste kan kanske vara Nvänta (Nej nu får du faktiskt vänta jag vill säga nåt), OKretur (OK, men kom tillbaka sen jag vill prata en stund) - men det är dina förkortningar! Det finns fleras perspektiv här, det är ju först och främst inte svart och vitt tänker jag (antingen sitter de och pratar med dig och ställer in alla sina liv (sitta klistrade och behöva dig, som du säger) eller så springer de bara vidare i sina liv. Såklart kan du 'kräva' viss tid på det viset att du talar om dina behov (att prata med dina barn) och de får stanna upp. De får ju sin tid säkert. Och jag håller med ovanstående, det är nog de flesta av oss som periodvis får 'schemalägga' lite prattid för att upprätthålla kommunikationen. Måhända kan det finnas en del undvikanden här, men poängen är att man ibland pratar för att man tänker långsiktigt (för att de ska minnas en, för att vi ska minnas dom i den här åldern, för att dom ska kunna berätta det sen till sina barn). Det är bara göra.
Ja, bror duktig är kanske helt fel ute, men det är väldigt vanligt med undvikanden (som ju är kortsiktiga = slippa obehag nu) på bekostnad av ansträngning (som ofta är förstärkande, närande och minnesrika långsiktigt). Och som i alla relationer har vi alla ansträngningar att göra, alltså lite obekväma beteenden som är svåra för oss kortsiktigt, men som vi önskar att vi tog itu med för det skulle ju ...
Finns det någon verksamhet dom kan göra, som inte kvaddar för mycket och som du kan tolerera medans du skriver dina repliker (som du säger ovan tar åtminstone 30 sek). Kan du prata med dom under mellanmål, läxor eller tvärtom, kan dom göra läxor, messa nån, medans du skriver repliker? Såklart kan dom bara vänta, men vi alla vet hur gärna dom väntar medans vi tänker ut vad vi skulle säga..
Som sagt, några förkortningar som flashar för dom att det är dags att stanna upp. Du måste ju stå ut med att ta deras tid förstås, men den tiden har ni dubbelt igen (om inte just nu, så sen).
Är detta bara svammel, bortse från det! Kram
Det är ju det man uppfostrar barnen till, att klara sig själva. Man kan var lugn .De är ju trygga när dom flyger ut genom dörren .Du har lyckats. Sen att man själv vill hålla dom kvar får vi väl försöka hantera
Jag förstår problemet och hur inte kul det är.
Men i teorin - visst skulle dina otoligt smarta och hypermoderna barn kunna lära sig ett stort antal förkortningar? Typ: vdkisi? (var det kul i skolan idag) eller kglidbft (kanske göra läxan innan du blir för trött) d v s sånt som mammor säger. Eller skojigare fraser som vsultnnpäiäh (visst stanna uppe lite till nu när pappa är inte är hemma).
Frågan är hur rösten klarar av att säga det högt, de blir nog tvungna att komma och läsa....
Men visst har du för nödfall något kortkommando som gör att en signal ljuder - typ varningsklocka - som de helt Pavlovskt fryser rörelsen till, så att du hinner med? Borde finnas.