Förändring
Jag fick en fråga:
”Jag tänker att när vi ses, så benämner vi inte detta utan nästan låtsas som om du är som gamla Tina. Det kan du ju inte vara efter allt det som du går igenom. Jag är nyfiken på hur du tänker om förändring, livskvalitet, livet och döden men vet inte hur jag ska fråga.”
Stor fråga.
Jag koncentrerar mig på förändring.
I stort sett känner jag mig som den jag alltid har varit.
När sjukdomen kom var det en tid av dödsskräck, gråt och bottenlös förtvivlan.
Så småningom blir sjukdomen införlivad med vanligheten.
Man vänjer sig.
Vid allt.
Andra egenskaper har tvingats fram, förstärkts.
Kanske.
Att mitt tålamod skulle tåla så mycket.
Att jag hade den där förmågan att acceptera.
Förut var jag rädd
för sjukdomar, konflikter och stora djupa hav.
Nu är jag inte ett dugg rädd.
Bara lite
för konflikter
och stora djupa hav.
Jag brukar tänka på hur jag kommer att bli om jag blir frisk.
Odräglig.
Bara tänka på njutning, komma för sent och inte bry mig.
Jag hoppas att jag skulle bli lite mindre ansvarig.
Jag har varit alldeles för ansvarig.
En gång var jag ansvarig för ett fältbiologläger.
Nästa morgon skulle vi upp i ottan för att träffa lokal fältbiolog som skulle visa fint fågelställe.
Hade jag ordnat.
Gissa om jag kände mig ansvarig
för att alla kom upp.
Jag sov säkert oroligt hela natten.
Jag vet i alla fall att jag vaknade,
lite för tidigt.
Sömndrucken och gripen av stundens allvar kände jag mig tvungen att sätta mig upp i sovsäcken och ropa ut över sovsalen:
- NU ÄR DET 40 MINUTER KVAR!
tills vi egentligen skulle stiga upp alltså.
Vad glada alla blev för den upplysningen.
(Ni som var med, tala absolut inte om om jag berättar fel på någon punkt för det här har blivit en värdefull sedelärande historia.)
Så ansvarig hoppas jag att jag aldrig mer ska vara.
Livskvalitet, det är att slippa ha ont i magen av oro för mat, pengar, jobb, barn, föräldrar, konflikter och stora djupa hav.
Har man tillfälle att krydda det lugnet med en ledig stund i solen, en god sås och vila ska man vara nöjd.
Och så ska man inte vara ensam.
I Melodifestivalen röstade jag inte men jag hoppades på Timotej för jag tyckte de härmade förra årets vinnare lite lagom för att kanske vinna… Fast vem bryr sig…
Fler frågor?
Eller följdfrågor?
Gärna!
Jag håller på att försöka lära mig att ta mindre ansvar. Men det är svårt. Samtidigt har hela familjen lärt sig att de inte behöver ta något ansvar eftersom jag gör det åt dem. så det är inte så lätt för dem att börja heller.
Tack för din underbart kloka blogg.
Jag ska bli bättre på att njuta av alla småsaker i livet.