Spegel, spegel
Det har varit syskonhelg.
Varannan helg kommer ett av mina syskon hit och är assistent tillsammans med Mannen.
Som assistenter är de duktiga.
Lite klantigare än proffsen som är här i vanliga fall
men det överser jag med.
Det som är värt guld är att de väcker mitt dolda friska jag.
De speglar det.
De vet vad jag skulle sagt och gjort.
De vet när barnen liknar mig.
De kan klia på ryggen som vi gör i vår familj.
De är med i fotoalbumen.
Känner mig nedsänkt i framkallningsvätska,
uppgrävd ur sanden,
dammad och putsad.
Barnen dras som flugor till en sockerbit.
De känner vad som händer.
Trivs.
Det gör mig glad.
Hoppas de kommer att göra detsamma för varandra
om det någon gång behövs.
Först - tusan vad bra du formulerar dina tankar, Tina! Putsar du mkt? Eller kanske tänker du helt klart innan du skriver ner det?
Väldigt fin bild av syskon- och familjegemenskap.
Sen... a propos den där luddiga karamellen, som jag fortfarande ler åt. (Det är nåt med flickans uppriktighet.) I alla fall kom jag nyss att tänka på den enda milt 'skabrösa' historia jag kan minnas att min mamma(f. 1913) yttrade. En limerick:
Det var en fin fru i Bologna
som hade en tös, lilla Sonja.
Och hon bar sig åt,
så frun efteråt
måste eau de cologna.