Gott

jag tänker fortfarande mycket på mat.
Jag dagdrömmer om mat.
När jag går och lägger mig hugger jag oftast in på en portion stekt falukorv och stuvade makaroner.
Kanske inte för att just det är godast men för att det är lätt att föreställa sig konsistensen, doften, smaken.
Och det ÄR gott också.

Jag har grönsaker till också.
Det ska man.
En kokt och en rå grönsak till varje måltid.
Minsann.
Maträtter heter alltid bara kött /fisk och det man har till men aldrig grönsaker.
Det är viktigt att ändra på.
Om man vill äta mer grönsaker vill säga.
Tänk typ om det hette broccoli med stuvade makaroner.
Och så stekte man lite falukorv till.

Men sånt behöver jag inte tänka på.
Jag bara smaskar i mig.
Gott.
#1 - - Maud:

Fniss Du är allt bra härlig!

#2 - - Gudrun G:

Stuvad mat har jag svårt med, fastnar i gommen, kladdar ihop sig. Värst är bruna bönor,bara tanken får kallsvetten att krypa fram. Måste finnas traumatiska matminnen i magdjupet. Matminnen är viktigt. Kan prägla hela livet. Tänk vilket ansvar man har haft under barnens uppväxt.

#3 - - Susann:

Jag hade tänkt göra just falukorv med stuvade makaroner idag...det är gott...jag håller med! Jag gillar dig! Vi hörs!

Kram S

#4 - - Annette Wåhlberg:

Ingen absolut ingen skriver så kloka och tänkvärda saker som du. Ser verkligen fram mot din bok. Stor kram.

#5 - - Ann-Marie Alexandersson:

Du är lika crazy som du alltid varit!

#6 - - Franck:

Jag unnar dig verkligen alla goda minnen! Hur skulle jag komma ihåg maten? Såklart den goda vardagsmaten; men skulle jag komma ihåg festmaten eller den där speciella rätten jag fick på den där resan eller maten de har hos den där familjen. Skulle jag minnas gammelosten? Filmjölk? Märker att det är lite vagt, men är det så att vi kan utveckla förmågan att minnas smaker? Jamen så måste det väl vara?! Bara för att jag inte ser längre, kommer jag då glömma bort hur folk ser ut (eller såg ut)? Det verkar inte rimligt att jag skulle glömma det, jag kan ju minnas människor jag inte sett på 30 år, men vissa är väl lite vaga.. Undrar om luktminnen, smakminnen, känselminnen, synminnen, hörselminnen har samma sätt att lagras och om upphämtning (retrievel?) sker på samma sätt?

Ja, herregud, och så kan man sitta och kasta i sig maten och knappt märka hur det smakar!

#7 - - Karin:

Mysigt att läsa dina kloka tankar! Även underhållande!! :)

Ha det bra!

#8 - - L8:

Minnen av mat,dess doft och smak är de mest centrala vi har tror jag. Ligger djupt under medvetandets yta och väntar på respons. Underligt att tänka att för mina barn är nog Tacos det mest ljuvliga minnet medan jag tänker på mormors älköttbullar när jag vill drömma om ngt riktigt gott.

#9 - - Basse:

Hej Tina!



Jag har laddat ner alla sommarpratare 2010 och lyssnar på alla i efterhand. Idag hade jag möte i Linköping och eftersom jag inte har en aning om vem som kommer här näst i min MP3-spelare så rynkade jag på näsan när jag hörde att det var dags för lyssnarnas sommarpratare.



När du dessutom börjar med dina symptom för din sjukdom sköljde en våg av rädsla genom kroppen.



För sedan ca 1 år tillbaka äter jag medicin för att jag är hypokondriker. Jag vill nog ändå hävda att jag är av light-karaktär men ändå tillräckligt för att tycka att det är ett jävla ofog som jag inte vill lägga energi på.



I takt med att jag äter piller - och för övrigt mår som en prins mentalt - så försöker jag hela tiden rusta mig för en dag utan piller (framåt sommaren hade jag tänkt) och det gör jag genom att stärka mig mentalt. Läser böcker som insiktsfulla människor skrivit, tar stunder för mig själv där jag bara är, försöker meditera etc etc.



Skulle säga att det går riktigt bra och att det absolut håller på byggas upp något för framtiden. Jag är iofs också ödmjuk för att jag faktiskt mår bra tack vare 20mg av va-fan-det-nu-heter men ändå...



Hur som helst så tänkte jag att jag banne mig skulle lyssna vidare - även fast mina hypokondrikerreflexer sa att jag inte borde - och herre gud vad glad jag är för det.



För hur bra jag än mår nu så får jag aldrig riktig kläm på hur jag ska förhålla mig till det problem som startade allt detta för mig: DÖDEN. Jag vill aldrig sluta vara Basse. Ett problem jag haft sedan barnsben.



Men av alla visa och insiktsfulla människor jag lyssnat och läst så har INGEN talat till mig som du gjorde idag. Snacka om att du ligger ljusår före "oss andra" med att upptäcka vad livet handlar om. Fast det - precis som du säger - säkert är oändligt mycket vi inte vet ändå.



Jag visste som sagt inte vem du var innan idag men jag bara MÅSTE få berätta för mig hur mycket du berörde mig och hur mycket du utbildat mig vad gäller DÖDEN. Generellt sätt är jag så jävla less på att höra om alla livsöden som innebär total tragedi - eftersom jag lyssnar/läser så mycket om sånt. Det är nästan som att det ibland blir lite kommersiellt skrivet...



Men du var raktigenom äkta, ända in i själen. Inge bullshit och inga försköningar men ändå full av glädje och härliga insikter. Det är väl självaste fan att det verkar som att man måste gå igenom en tragedi för att komma dit där du är.



Fan du sa så mycket klokt att jag inte kan sluta hylla dig, och knappt vet var jag ska börja. Vad är gränsen för hur mycket man får skriva? Jag har aldrig någonsin kommenterat en blogg förut, men till dig vill jag aldrig sluta skriva. Vet förresten inte ens hur du ser att någon skrivit i din blogg...hoppas du får ett mail eller nått.



Ditt uttryck "Det viktiga är inte att leva, utan att ha levat" känns som att det för evigt botat min rädsla för döden. I en mening!!!! Ok, jag vet...jag har 20mg av ingen-aning-om-substansens-namn i kroppen men ändå!!



Det uttrycket är så genialt, för jag har funderat så mycket på att framgång i livet väl ändå inte kan mätas i hur gammal man blir? Ändå är det det jag vill. Dö som 128 år gammal och få be om att dra en lång vila. Men jag har liksom inte fått ihop den ekvationen för nog fan finns det folk som blivit ex 60 år men bara mått bra ett av de åren, kontra folk som blivit 50 men mått bra 45 av de åren. Å då var väl 50 åringens liv det man ville ha haft??



Så om jag bara skiter i att leva, utan bara glädjer mig över att ha levt så vänder det liksom helt upp och ner på hela min dödsångest. Vet inte om jag sagt det men du måste vara ett geni...



Av respekt för fler personer som vill få plats med bokstäver på denna server kommer jag sluta skriva nu men du har för evigt påverkat mitt och ALLA mina vänners liv. Sistnämnda genom att jag är en jävel på surra och jag lovar dig att alla jag känner kommer få veta vem du är.



Är inte hundra på om jag kommer våga kika in i denna blogg fler gånger för i mitt nya lilla tänk ingår att man liksom styr lite över vad som händer i livet - men då du torde vara något facit över hur man ska förhålla sig till döden - så borde du bli en sån man läser om 10 år: Ett mirakel - hon är helt botad.



Men om du inte blir det blir jag ledsen.



Å andra sidan är du ju inte rädd för att dö så jag vet inte ens om jag ska bli ledsen längre...alltså om jag skulle kika in här och se att du inte längre fanns.



Återigen citerar jag dig idag "jag tror inte att det går att övervinna sjukdommen men jag vet att det inte är omöjligt". Genialt...och precis vad allt i livet går ut på.



Jag är medveten om att det blir en del skrivet om mig själv men det är bara för att min hyllning till dig inte riktigt framgår om jag inte förklarar varför.



Skriver du inte boken, som jag såg att du blivit erbjuden att göra, är det som att Einstein skulle sagt "nä vafan, jag tror jag håller på den här relativitetsteorini för mig själv".



By the way har du nog världens sämsta musiksmak....hehe.



/Sebastian

#10 - - Mattias:

Det du Tina...



... snacka om att somliga gör skillnad.



:-)



#11 - - Åsa:

Vilket inlägg av Sebastian! Håller helt och fullt med att DU gör skillnad, i mitt liv oxå:) Ska äta korv och stuvade makaroner i kväll, och tänka på dig! Tror dock att ketchpen får stå för grönsaksdelen... Kram till dig.

#12 - - Karin:

Stor, stor varm kram till dig! Väntar ivrigt på boken! //Karin från lärarhögskolan i Gävle

#13 - - Mattias:

Ja med somliga menade jag förstås dig. Värt att uttryckas rakt.



Du gör skillnad, Tina.

#14 - - KaosJenny:

Ska också skicka i mig korv och makaroner till din ära snarast. Håller verkligen med om inlägget med snabbt också. Varenda dygn har ju prick lika många sekunder :-) Kram

#15 - - Håkan utan Gerd den här gången:

Tiden igen ...

förr i tiden; före järnvägarna och före fabriksvisslorna, då hade dygnet 12 dagtimmar när det var ljust och 12 nattimmar när det var mörkt. Då gick 12 timmar en novemberdag ganska fort och man kunde stanna i sängen 12 långa sköna nattimmar.

#16 - - Sussie:

Jag förstår att du har annat att göra än att bara hänga här på bloggen med oss...men jag är inne varje dag och tittar och väntar och längtar efter nästa inlägg, det du skriver är så oväntat, läsvärt, tänkvärt och många gånger väldigt roligt! Ta hand om dig! Kram