Bombare

Att inte vara rädd för döden gör en osårbar.
Det har jag väl sagt?

Men att inte vara rädd för att dö.
Nu. Om så krävs.
Det är helt oöverträffat oslagbart.

Tänker plötsligt på en självmordsbombare.
Och förstår lite.
#1 - - Eva Blomkvist:

Sitter här i Jämtland och tänker på dig och på det du skriver. Förundras över att du på några få rader kan få så mycket sagt. Jag skulle ha använt mig av tusentals ord och ändå inte få till det som du. Jag är så imponerad. Du vet inte vem jag är, vi har aldrig träffats men du har berört mig mer än någon annan. Varm kram till dig

#2 - - mAria:

Wow, jag fick en hisnande känsla i magen när jag läste.

I morgon ska jag på skrivarkurs. Man ska ha med sig en text som berör en.

Jag tar med ditt inlägg från idag.

Du, tack.

#3 - - Tessa:

Du skriver fantastiskt, varje inlägg är som en fulländad dikt.



Kram till dig.

#4 - - Taran:

Kram på dig mitt i Doobidoo:)Angående dina poetiska tankegångar(som håller många glada och levande!):buddhisterna säger,att man aldrig vet vad som kommer först,morgonen eller döden.Sjävmordsbombaren måste ju vara ett undantag då,eller?Tack för alla dina ord och tankar

#5 - - Mattias:

Nae... självmordsbombaren är nog mer uppumpad av knasigheter som de tutat i henne/honom. "Den störste fanatikern är den störste tvivlaren". Tranströmer. Då tror jag mer på din beredskap att dra vidare till nästa dimension. Frammognad, liksom. Tror jag känner ganska lika. Fick gå lite på dödskanten när jorden skakade som fan här i februari. Det var lungt. Herregud, efter förti, då bör man väl börja vara redo? Det är ju inte SÅ mycket kvar, ändå. Räknar man hjärtslag lär väl halvvägs vara passerat för över tjugo år sen??

#6 - - evelina:

"Kram på dig mitt i Doobidoo :)" osv de flesta kommentarer.

Så mycket tramsbabbel, känns som om ni är livrädda.

Skriv med lite tyngd. Bemöt på ett värdigt sätt.

#7 - - Francke:

Bemöt på ett värdigt sätt, sa Bull. Värdigt var ordet, sa Bill.

Är vi inte alla rädda, jätterädda, livrädda t o m. Ju mer jag tänker på det, desto räddare är jag. 'Vi är törstiga alla', som Carl-Michael skaldade. Dumt, osmart, ineffektivt? Nej, det bara är så. Inför slutet tror jag de flesta av oss darrar, t o m fastän vi vill. Kanske måste vi rusa oss för att klara det värdigt? Ta ett rus fanatism, ett rus fatalism, ett rus värdigt en eftervärld? Nej, låt livet vara som det är, också när vi är rädda. Också detta är vackert, om än obehagligt. T o m felsägningar är vackra, klantigheter också! Lätta skrivningar är bäst, de med tyngd sjunker till botten, förblir oläsliga för min nästa.

Tack för dina ord, Harpasione, ska fundera på dom. Dom var svåra denna gång (också...).

#8 - - Mattias:

Ärligt talat, är det nån som känner till någon uträkning om det, när halva livet passerat, utgående från ett medellångt liv då, förstås. Om man räknar hjärtslag t ex. Tar man ett metabolistiskt mått som celldelning har vi kanske klarat av hälften vid fem års ålder nånting?? Nån som läst nåt om detta?

#9 - - Matias:

... förresten tror jag att de allra flesta har god beredskap att dö, bara omständigheterna är någorlunda rätta. Står vi inför faktum blir vi som regel lugna, tror jag. Ungefär som de stora kattdjurens byten blir det när de förstår att de är kört. Allvarlig sjukdom lär vi oss att acceptera, och döden blir lätt att möta. Men också vid olyckor där döden hastigt dyker upp reagerar de flesta lugnt på faktum, är det inte så? Det är väl därför det finns nåt som heter posttraumatisk stress; rädslan man inte hann känna när det brände till, den kommer efteråt istället. Men i själva krisögonblicket är det lugnt.



Nej, jag tror att vi är bättre rustade att vandra bort på andra ängar än vad vi själva begriper. Som regel.



Att stå inför en avrättning går inte att jämföra med ovanstående. Det är så onaturligt, orättvist och fel, jag tror det är därför själen stegrar sig.

#10 - - Håkan (med Gerd):

Jag minns inte om det var här eller någon annanstans som jag läste en fundering över livet och döden ungefär så här:

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar lever vi.

Det tycker jag att jag ser återspeglingar av i det du skriver Harpasione. Precis som Gerd, som inte heller var rädd för vare sig döden eller att dö. Några dagar innan hon faktiskt dog sa hon, med talsyntesen förstås, att hon bara var rädd för att den skulle sluta att fungera, för då skulle hon bli isolerad från alla oss andra.

Den fungerade hela tiden.

Kram också från mej, som du inte känner mer än här i spalterna.

#11 - - Håkan igen:

Doobidoo, evelina, kan vara tungt som en sten eller lätt som luft; eller för den delen falskt, som bara vatten. Läs Harpasiones första inlägg för september och kommentarerna så förstår du. Jag är inte ute efter att tillrättavisa dej, bara göra dej uppmärksam på att jargong kan ta sig de bisarraste uttryck. :-)

#12 - - Francke:

Ingen av oss vet hur det blir den dagen, den stunden. Tänk om vi kommer på att vi glömde stänga av spisen? Tänk om vi plötsligt minns allt vi glömt att sona för, att förlåta? Tänk om vi inte vet vad som väntar? Rädsla är inget farligt, det kommer inte vara rädslan som tar oss av daga. Vi är alla rädda.

Många av oss är nyfikna också, nyfikna på varandra, nyfikna på fenomen. Jag kan bestämma att denna relation ska jag ha till detta. Punkt. Men hur nyfiken är jag då? Vet jag redan vad vi två kommer att vara kapabla till? Därför kommer jag inte göra avkall på min nyfikenhet. Den dag livet tar slut (och om jag överhuvudtaget hinner tänka något), kommer jag vara nyfiken (och rädd säkert) och min nyfikenhet kommer att göra det osäkrare, utom KONTROLL. Det är spännande att inte vara i kontroll, att inte veta. Vad jag än tänker om detta sista, så kommer det inte stämma. Ska vi slå vad?

#13 - - Taran:

Tack vare Franckes härliga kommentar är jag tvungen att tipsa om "Den Tibetanska Livs- och Dödsboken"(...inspiration till ett nytt sätt att ta hand om de döende..betrakta livet och ta hand om de levande...)Vackert,djupt,lätt,hoppfullt,kärleksfullt,värdigt, med medkänsla....och inspirerande!!?

#14 - - annika:

Wow. Du fångar det mesta i några få rader. Oöverträffad är du! Och jag måste bekänna att jag funderat många gånger på självmordsbombare, att de verkligen förmår sig själva att göra det...

#15 - - Mattias igen:

Rädsla är inget farligt skriver Francke.



Men är det inte precis det det är? Det enda farliga som finns i själva verket. Eller?

#16 - - Taran:

Sådan bra frågeställning Mattias!Tankens makt är stor,hurudan makt kan då rädslan ha,som både är en stark tanke och en stark känsla?!Om man låter sig dras med,kan det ju bli riktigt dödligt farligt kanske.Eller?

#17 - - Anonym:

Tja, nån klok person i historiens gryning lär ha sagt: "Inget är värt fruktan utom fruktan." Undrar vem det var, Sokrates? Fast en ännu klokare person som jag känner la till många år senare: "... äh, inte ens den!"



Annars är jag inne på samma tanke som du. Rädslan lurar en lätt på villospår. Men törs man erkänna den tappar den mycket av sin kraft. Så det handlar ju inte om att smussla undan det faktum att man är rädd, och det var kanske så Francke menade?

#18 - - Karin B:

"Varje inlägg är som en fulländad dikt" skrev Tessa och det är så rätt tycker jag. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt just så. Ord som vaskas fram som om de är själva essensen av livet och döden.

#19 - - Anonym:

så bra evelina att just ditt inlägg hade en sån tyngd! och total avsaknad av tramsbabbel. får oss andra att tänka till.

#20 - - Francke:

I dina kloka ords och svåra frågors fåror, Harpasione, harvar vi. Förlåt oss detta, men betänk att efter harvning kan vi så (jaja, jag vet, vi har en vinter framför oss först). Det finns en fråga i ett frågebatteri för barn; Vad är mod? En del, företrädesvis pojkar, svarar: Att aldrig vara rädd. En del andra, möjligtvis fler flickor, svarar: Att våga saker fastän man är rädd. Och det blir uppenbart för oss, eller hur?, att mod är just det senare.

Taran, anonym m fl har också en fundering kring rädslans trolleri; om vi tar ut den i solen, spricker den. Men rädda är vi nog lite till mans och kvinns. Men vem är modig?

Det är oöverträffat oslagbart, att inte vara rädd för att dö, kanske för att det också är mycket sällsynt? Rädslan är helt ofarlig, som fingerfällan. Men jag förstår absolut att rädslan är det som hindrar oss mest.

#21 - - Lasse Nitare:

Visste inte att du var dålig Tina. Träffade Ylva Larsson och lite andra gamla fältbiologer i helgen och var ute och plockade svamp i ett litet naturreservat. Ylva, som jag inte träffat på evigheter, berättade om dig.

Vi pratade lite om att två personer inte behöver ha samma minnen av gamla händelser. Jag minns bl.a. en svampkurs du ordnade där jag var med som ledare, (Nora-trakten?).

Jag kommer att läsa bakåt i din blogg, och tänka på dig. Jag ska även försöka att i efterhand lyssna på sommarpratet.

Jag ska även försöka ha lite tätare kontakt med Ylva än vart tionde år. Jag kommer att förhöra henne lite om dig. Så du bara vet… Och jag kommer skänka dig en tanke varje gång jag hittar en lite udda svamp.

/ Lasse Nitare

#22 - - Lasse Nitare:

Visste inte att du var dålig Tina. Träffade Ylva Larsson och lite andra gamla fältbiologer i helgen och var ute och plockade svamp i ett litet naturreservat. Ylva, som jag inte träffat på evigheter, berättade om dig.

Vi pratade lite om att två personer inte behöver ha samma minnen av gamla händelser. Jag minns bl.a. en svampkurs du ordnade där jag var med som ledare, (Nora-trakten?).

Jag kommer att läsa bakåt i din blogg, och tänka på dig. Jag ska även försöka att i efterhand lyssna på sommarpratet.

Jag ska även försöka ha lite tätare kontakt med Ylva än vart tionde år. Jag kommer att förhöra henne lite om dig. Så du bara vet… Och jag kommer skänka dig en tanke varje gång jag hittar en lite udda svamp.

/ Lasse Nitare

#23 - - Anonym:

Har hört någon gång att genomsnittsantalet hjärtslag under ett liv är ungefär detsamma hos alla däggdjur. Hos näbbmössen slår hjärtat jättefort och hos elefanter långsamt. Har också för mig att människan var undantaget som bekräftade regeln, men jag är inte riktigt säker...