Blablabla

Jag börjar tro att jag har varit
och är?
Helt enkelt deprimerad efter operationen
och att jag aldrig har varit det förut i hela mitt liv. ,,
Att jag smakar vedervärdigt i munnen och inte känner någon lukt Är ju inte värre än någons kroniska smärta eller eviga tinnitus.
Och det vet man ju att ju gladare man är i övrigt desto bättre klarar man sånt. Så är det. Och depressioner läker. Så är det också.
Men samtidigt är det mörk höst som bara blir mörkare.
Ni berömmer min fantastiskt positiva inställning till livet. Men jag har ju tappat mycket av den.
Det enda som riktigt hjälper är att vara tillsammans.
Ju mer desto bättre. Medan man väntar på bättre tider.

Det här är ett hafsigt inlägg som återspeglar ett flyttkaos.
Härligt rörigt.
Jag tror jag återkommer från huset...
#1 - - Irving:

Hafsigt eller inte så är det alltid skönt att höra från dig. Och flyttkaos, det är inte heller lätt. Men kan vara roligt och mysigt ändå. Du måste ge mig din nya adress på ett eller annat sätt, har en liten grej jag vill skicka.

Gråväder och regnkallt i Stockholm. Höst och mörkt här också.

Kram

#2 - - Irving:

Hafsigt eller inte så är det alltid roligt att höra från dig. Och flyttkaos kan vara både mysigt och jobbigt. Du måste ge mig din nya adress på något sätt, jag har en sak att skicka.

Gråväder och regnkallt i Stockholm. Höstmörkt här också.

Kram

#3 - - Mattias:

Det här är svårt att förhålla sig till, Tina. Vad ska du med tusen goda råd till? Gör si, gör så... Kan vi bidra med annat än förvirring?



Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet att ibland tar man för mycket ansvar för sin omgivning, ibland behöver man släppa taget, falla, byta grepp. Men det är nog bra att ta sikte på att komma upp längre fram, om man låter sig bäras iväg med den mörka strömmen. Så att man inte glömmer bort det.



Vi är så olika. Du hämtar kraft ur mänsklig gemenskap. Själv söker jag mig tvärtom till ensamheten för att hitta inre kraft och styrka. Fast den ensamheten är nu inte så ensam, visar det sig. Inget att vara rädd för. Verkligen inte.

#4 - - Franck:

Det vore hemskt om vi värderade dig efter dina dagsedlar! Vi är dom vi är oavsett humörsvängningar, väderlek eller prestation. De vänner vi har som alltid är där, var vi än befinner oss, är väl definitionsmässigt våra vänner. Men, jag har lärt känna dig allt mer genom just dina texter, som fördjupat, breddat, understrukit. Kan jag säga annat än att du är en härlig människa! Och många av oss ser nog din otroliga förmåga att hantera dina svårigheter som avundsvärd. Depressioner gör oss ofta lite trögare, mindre flexibla, kanske mindre dynamiska. Så får det vara. Vi som tycker om varandra, för att vi råkar (?) gå jämte varandra på denna jord, väntar med tålamod och undrar om det är nåt vi kan göra. Kramar / Franck

#5 - - Isabella:

Dagsljuslampa, kroppskontakt, John Cleese, Hasseåtage, lyckopiller.

#6 - - Miriam:

Depression är inte heller att leka med. Skriver under Isabellas tips, speciellt dagsljuslampa och kroppskontakt. Ovärderligt. Kram!

#7 - - Anonym:

Du får ta och räkna antalet soliga dagar i november:) /V

#8 - - MB:

We like! Ser fram emot inlägg från huset!

#9 - - Gudrun G:

Det är nog mer fantastiskt att du inte varit deprimerad tidigare än att du är det nu! Visst är det viktigt att vara positiv, men det kan bli ett jättetryck, ingen är ju positiv alltid. Tuff bild att leva upp till. Ibland måste det få rasa lite. Huvudsaken att ngn tar emot, stöttar och vänder en på rätt köl igen. Ha det så gott i höstmörkret. I morgon ska visst första snön komma så då blir det ljusare igen, ialla fall lite grann.

Kram // Gudrun

#10 - - KaosJenny:

Håller tummarna för att ljuset återvänder för dig snart och att flyttkaoset lägger sig till rätta i det Gula huset. Skickar stor cyber-Kram

#11 - - Susann:

Jag har inte någonting tänkvärt att tillägga...vill bara kramas lite...här kommer flera stycken...kram kram kram kram kram kram...hoppas att de värmer!! Det är inte som riktig närhet men ändå...hoppas att de duger lite i alla fall!!

Kramar från Susann

#12 - - Åsa:

Håller fullständigt med Gudrun. Önskar dessutom att man kunde hjälpa dig på något sätt. Kram!

#13 - - HME:

Tack för sist. Fint att se dej o mannen en stund och även lille K som hastigast igen. Spännande med gula huset.



Om du kan skriva "härligt rörigt" är du kanske på väg upp igen ändå något litet steg.



L. var mer eller mindre deprimerad under senare år tror jag. Men han var av den fasta övertygelsen att det var mej det var fel på, i alla möjliga avseenden. Om jag känt någon välvilja eller någon värme där bakom hade jag kanske försökt låta tiden läka (och försökt förbättra mig något..). Men där fanns bara aversion och missunsamhet.. Min längtan efter kramar var honom "krav" och mina tårar försök att manipulera.



Så i våras separerade vi.



Och fortsättningen känner du till. Jag är kär och glad igen! (Trots att han är från Vfb.)



Kram,

H







#14 - - Marianne:

Hej igen!

Du ska se att det inte är så dumt med ett gult hus i alla fall till slut. Jag bor förresten i ett gult hus själv sedan 20 år tillbaka. Det bästa med gula hus är att de ser ut att vara glada och soliga även när vädret är grått och trist. Jag minns att min granne målade huset åskgråblått. Det var hemskt att se i dåligt väder. Nu syns det inte längre för häcken mellan tomterna har blivit stor och tät men huset som fick den trista färgen för 15 år sedan har fortfarande inte någon ny kulör! Kram från Saltsjö-Boo

#15 - - Della:

Idag vaknar du för första gången i ditt nya gula hus. Vi äter grötfrukost och pratar lite om er flytt. Hoppas att du fortsätter att komma till matlaget. Jag saknar dig redan. Vi ses snart. Puss i pannan från oss