Vi som älskar varann så mycket
De är vanliga människor som är lika drabbade av min sjukdom som jag.
De gör mycket för mig men de har sina egna liv att värna.
Alla vi hanterar sorgen skräcken och bekymren på olika sätt.
Det är svårt att förstå när vi ömsom sticker huvudet i sanden, kurar ihop oss eller flyr hals över huvud.
Svårt att förstå och svårt att acceptera.
Det hjälper inte att tända ljus.
Det hjälper inte att se en bra film.
Men det är det enda man kan göra.
Annars ska man ju tala ut, prata loss...
Gräla via sms. Har ni provat det? Vet ni hur det brukar gå?
Missförstånd!
Red ut det med en ögondator den som kan...
Det börjar ju egentligen gå fel på en gång när man inte vet vad du menar med "egna liv att värna".Menar du att de måste få leva sina friska liv litet beskyddade från din sjukdom?Litet vanliga liv ändå?Jag tycker nog att det går att bråka via text rätt bra,man hinner tänka på vad man säger,och inte bara ger ilskan röda vingar!Jag kommunicerar numera med nästan alla per text,och man får nog finna sig i att det gärna blir missförstånd att reda ut(eller lämna bakom om man vill).Det är svårare att skoja och vara ironisk däremot tycker jag;folk kan inte se att man faktiskt skämtar(litet som att prata med mindre barn)Jag tror nog att jag skulle kräva(!?)av mina barn en daglig kommunikation per mail!Jag har sagt det kanske tidigare också:det finns alltid någonting "roligare" att göra (tom. äldre människor kan tycka det el viktigare saker!MAMMA!!!)men jag tror att det är livsviktigt att kommunicera sin frustration,sorg,ilska,anklagelser,självömkan,hat,äckel och allt man kan tänkas känna!En halv timme av varje barns liv dagligen tills de har fyllt 23 år och hjärnorna är fullt utvecklade.Det sista var på skoj,du märker vad svårt det är!Det blir en trevlig lugn stund med mamma,i början kanske man inte vet vad man skall skriva eller inte vill skriva(typ:jag är inte sjuk,jag kan prata,har ingenting att säga osv)Det är himla svårt att växa upp,och det ÄR INTE KUL ATT HA EN SJUK MAMMA(kändes i ryggmärgen när jag skrev det)men det är så i detta liv och man kan gilla läget och suga ut så mycket visdom ur detta läge som det bara går.Det är tusen gånger mera bildande för framtiden än alla läxor och uppgifter ihop,för man bygger en stark grund att stå på resten av sitt liv,man kommer att vara starkare i vilken storm som helst i framtiden.Du skrev fint om allas olika upplevelse av livet just nu,och det är ju så mänskligt:vi är ju inga übermenschen,och vi drömmer detta tyvärr inte!Hoppas ni får ordning med kommunikationen,man kan ju inte leva förbi varandra eller i en parallel verklighet hur man än önskar.Det är givande att prata känns det som,ja..ni märker att jag har gjort det på sistone.Jag har fått mycket glädje och tröst,kanske förståelse på mig själv och världen också(?!)och kanske ibland kunnat ge något tillbaka också här på din blogg!Du får skriva dagligen med dina barn-då kanske du inte orkar skriva nya inlägg här så ofta?!Men ha tröstan:vi får klara oss ändå;),det är mycket viktigare att du "pratar" med dina närmaste,speciellt med barnen.Så skulle gamla Taran göra,alla sätt är väl bra utom de dåliga.Men alla gör inte alltid sitt bästa,ty människan är lat! och får väl skylla på det då;)/Kram från Taran
PS Om barnen läser detta så tänker jag ofta att jag pratar med er också,det är bara väldigt svårt att formulera sig vettigt till alla;det går ju nästan inte med er mamma trots långtidsövningar.Men jag tycker verkligen att ni skulle börja ärligt kommunicera med mamma,ge det en chans!Jag är säker på att ni inte kommer att ångra det men ni kommer att vara kanske litet undrande när ni blir vuxna:var det jätteviktiga saker vi missade när vi inte "brevväxlade" med mamma när vi ändå hade möjligheten!När man blir gammal så ångrar man inte mest det som man har gjort,mera det som man inte gjorde när man hade möjligheten.Jag har hört att ni är kloka och jag förstår att ni inte har det lätt.Men:om man skulle ha det lätt så skulle det vara tråkigt och dumt:passa på att gratis få en massa kunskaper för framtiden,skriv en bok senare om er ungdom,om er mamma eller gör en film.Börja med att byta tankar varje dag med mamma(inte:det är ju ingen som pratar med sin mamma bland kompisarna,varje dag!!?)Kompisarna tänker eventuellt ta igen alla osagda ord i framtiden eller bara skiter i det mesta(som man gärna känner för när man är ung)Men ni vet inte säkert om det är möjligt i framtiden,egentligen vet ju ingen,man kollar litet på sannolikheten och tror sig veta!Man vet ju inte om jag är död imorgon,ni lär märka det på färre kommentarer på mammas blogg;)Desto viktigare att jag fick detta sagt isf,jag vet inte ens om ni följer nuförtiden mammas blogg,det skulle jag inte låta bli!Men jag vet...(jag har ett jättebra minne)det är inte lätt att vara ung!Jag ber om ursäkt om någon av er blev ledsen över någonting jag skrev men livet är ofta så trots att människorna gör saker med hjärta och genuin välvilja.När det blir så med mamma så kan ni ju be henne förklara vad hon menar och inte bara blir sura och ledsna.Oftast när det är jobbigt eller jobbiga saker man pratar om så blir man blockerad eller sårad,känner sig ickeälskad av någon,kanske inte ens accepterad.Men mamma ÄLSKAR ER ALLTID,MEST;glöm inte det!Ert eget rum i mammas hjärta finns för evigt kvar,nu gråter Taran över sin egen text så nu är det säkert mera än nog;jag tänker också på er varje dag(det tror jag kan vara bra,iaf inte fel!)/Taran